Hur skulle du själv känna det om dina djur, som också är en del av ditt levebröd, plötsligt en morgon ligger blodiga i hagen, som är tänkt att vara deras trygga plats? Skulle du vilja gripa efter bössan eller skulle du tänka ”Vargen har också rätt att leva, den är mer skyddsvärd än mina får”?

Vargfrågan är en riktigt känslig fråga. När jag var liten fanns det blott mellan fem och sju vargar i hela vårt land, vargar som vi dessutom delade med Norge. Idag beräknas antalet vargar i Skandinavien till totalt 440 individer, varav omkring 375 finns i Sverige. En framgångssaga i genren bevarande av hotade arter, men en personlig katastrof för många tamboskapsägare. 

Ett nytt beslut från Naturvårdsverket slår fast att det södra rovdjursförvaltningsområdet, som Östergötland tillhör, ska härbärgera 75 vargar. 

År 2019 fattades beslutet att det skulle finnas fem (5) vargar i vårt förvaltningsområde. Nu alltså 75, en otrolig ökning. Sannolikt är dessutom målet om 75 vargar uppnått med råge, beräkningar talar om att vi åtminstone har tio fler individer än så. Klokt eller inte klokt? 

Belastningen på omgivningen är hög. De östgötska vargarna lever just nu koncentrerat till norra länsdelen, mellan norra Linköpings kommun, norra Motala kommun och Finspång. Här finns de tre vargrevir som etablerat sig i länet: Långbogen, Fågelmossen och Tisaren. Förutom dessa finns noteringar om en ensamvandrare i Ydretrakten, samt enstaka observationer i Valdemarsviks och Norrköpings kommuner. Eventuellt kan ett nytt revir vara på väg att etableras i Söderköping och kanske även söder om Linköping.

Attacker på får har inte låtit vänta på sig i revirens områden. Drabbade fårägare överväger att ge upp. De klarar inte att ännu en gång se skadade och döda djur i sina hagar. 

En gång i tiden var vi mycket nära att utrota vargen i Sverige. Idag hotas det öppna beteslandskapet, det som ibland kallas mosaiklandskap och som både är kännetecknande för Sverige men som också rymmer enormt höga naturvärden. 

Vargfrågan har fått en farlig slagsida. Nu handlar allt ensidigt om att skydda och bevara varg, men alla de som lever på landsbygd och av det som landsbygden ger – vem stöttar dem? Skaffa rovdjursstängsel tänker du kanske. Men dels är det dyrt och man får inte ersättning för hela kostnaden. Dels är det krångligt att söka och frågan är hur effektiva de är. 

Menar vi allvar med att vi som land både vill värna vargen och hålla beteslandskapet öppet så kan vi inte fortsätta så här. Trängseln av varg i norra Östergötland talar sitt tydliga språk. Det är oansvarigt och enögt att bara fokusera på vargens bevarandestatus, utan att kompensera dem som drabbas av dess härjningar och hjälpa dem att förebygga attacker.

För att uppnå balans mellan skyddandet av en hotad art (vargen) och en hotad flora (betesmark) anser Centerpartiet att vargstammen ska begränsas till de 170 individer som riksdagen tidigare angett som lägsta antal. Vi ser att man kan behöva begränsa antalet vargar i de områden där koncentrationen är som störst. Centerpartiet anser också att det måste bli enklare att få tillstånd till skyddsjakt. Idag är kraven alltför hårda.

Att sätta upp rovdjursavvisande stängsel är en åtgärd, men här måste staten ta sitt ansvar fullt ut. Menar vi allvar med att värna beteslandskapet så kan vi inte fortsätta att låta fårbönder och andra bära ansvaret och den känslomässiga och ekonomiska bördan.