Det hade börjat mörkna när de gick ned till Strömmen på tisdagskvällen. De var bara några få, och de gick tysta för att inte väcka uppmärksamhet. De tittade sig oroligt omkring, för det de skulle göra var brottsligt. I straffskalan fanns både böter och fängelse, i värsta fall utvisning. Men kvällen den 8 augusti 1854 lät tolv Norrköpingsbor döpa sig av två baptistpredikanter, trots att det var förbjudet. Idag är det 170 år sedan, och ett minne väl värt att fira.
”På denna plats skedde det första baptistiska dopet i Norrköping den 8 augusti 1854.” Så står det på minnesstenen vid Åbackarna. Det var modigt folk, för det var alltså olagligt att fira gudstjänst utan statens tillåtelse. I NT (12/8 1854) kan man läsa att myndigheterna hindrat dem från att samlas på Gamla Rådstugugatan för att lyssna till en predikant från Örebro. Både borgmästaren och en folkhop på gatan hotade med våld, och det var risk för upplopp. Predikanten fick till sist 24 timmar på sig att lämna staden.
De nydöpta kallades upp till konsistoriet i Linköping och hotades med landsförvisning. Flera av dem gav efter för påtryckningarna, och ångrad sitt dop. Först 1858 fick de delvis rätt att samlas i hemmen utan präst. ”Troendedop” fortsatte dock att vara ett brott mot kyrkolagen.
När en ung Norrköpingsbaptist höll söndagsskola i Östra Husby kom myndigheterna dit för att förbjuda honom att vistas i socknen. Tre andra socknar på Vikbolandet gjorde likadant. I oktober 1876 fängslades han, och satt i Norrköpings fängelse i 51 dagar för sin tros skull.
Så småningom blev det tillåtet att lämna statskyrkan, men bara om man skrev in sig i ett annat godkänt samfund. När baptister och andra frimicklare gifte sig godtogs dock inte deras äktenskap. Folkbokföringen sköttes ju på pastorsexpeditionen, och deras barn skrevs in som födda utanför äktenskapet, med sociala följder som diskriminering av både barn och vårdnadshavare.
Religionsförtryck är en del av vår historia. I dagens Sverige är religionsfriheten skyddad i grundlag, genom FN:s barnkonvention och i flera internationella konventioner om mänskliga rättigheter. Religiös övertygelse är något grundläggande för de allra flesta människor i världen. Men behövs egentligen religionsfriheten? Vi har ju yttrandefrihet, det räcker väl?
Nej, bara delvis. Yttrandefrihet handlar om rätten att uttrycka våra tankar. I religionsfriheten ryms också rätten att bilda sig en övertygelse i sitt djupaste inre, att samlas med andra troende, att identifiera sig med sin tro.
Det bör påpekas att religionsfrihet inte handlar om frihet från religion – snarare tvärtom. Av vår grundlag framgår att religion har en naturlig plats och roll i samhället, något som inte skyddas av yttrandefriheten.
Samtidigt innebär religionsfrihet rätten att välja och välja bort religiös övertygelse, religiösa riter och religiös tillhörighet. Den ska vara ett skydd mot religiöst förtryck. Den ger rätt att kritisera religion, skoja om den, demonstrera mot den. Så när politiker diskuterar hädelselagar eller förbud mot bokbränning, kom då ihåg att det är religionsfriheten som står på spel. Den är inte självklar för alla. Den behöver vinnas gång på gång, även i vår tid.
Det var modiga kvinnor och män som lät döpa sig i Strömmen för 170 år sen. De flesta av dem saknade rösträtt i den tidens Sverige. De var inga makthavare. Men de kämpade för att du skulle få rätt att tro – eller inte tro – som du gör innerst i ditt hjärta. Ännu idag för människor samma kamp, över hela världen. Även barn och unga har rätt till sin egen tro och rätt att uttrycka den.
Den 8 augusti 1854 gick fjorton personer ned i Strömmen, de trodde att ”den som tror på Jesus, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten”. Vad tror du?