Aporpå
"Från underbarn till politisk hoppjerka" NT 12/4
I en demokrati behövs intresserade och kunniga människor på samtliga nivåer. Men det är bara politiska partier som får nominera folk till listorna. Samhällsvetaren Nils Erik Hallström från Linköpings universitet sa 2007 helt ovetenskapligt troskyldigt: Det måste finnas politiska partier!
Jojo!
Det är övertydligt belagt att de politiska partierna krymper elakartat. Redan när jag började intressera mig för den här frågan för 20-talet år sedan sa vissa samhällsvetare, att om trenden stod sig skulle partierna vara utraderade om tio år. Riktigt så illa blev det nu inte. Men om ytterligare tio år? Hur många medlemmar har partierna i Valdemarsvik och Söderköping då? Eller i hela Sverige – 2026 eller 2030?
Alla har krympt – utom ytterlighetspartierna, som inte har stora chanser att bli ´statsbärande´ på någon nivå. Sverigedemokraterna, som knappt fanns vid sekelskiftet, har ökat ordentligt, men det ger också anledning till bekymmer, inte bara för dess politiska agenda. Där finns ett fåtal medlemmar med pålitlig politisk standard, det har visat sig alltför ofta. För ett par valrörelser sedan röstades till exempel tre kandidater för Sverigedemokraterna in i Söderköpings fullmäktige, men man hade bara två unga, helt politiskt obevandrade kandidater att sätta in.
Så var det på flera håll i landet. Efter något år var det för många av dem inte roligt längre; så hej då! Det är väl inget parti som alstrat så många politiska vildar eller tomma fullmäktigestolar som Sverigedemokraterna? Unga och oerfarna personer utan politiskt handlag, det fungerar inte.
I de gamla politiska partierna krävdes erfarenhet och lång och seriös utbildning i samhällsfrågor innan man släpptes fram. Hur ser den politiska bildningen ut numera? Finns det någon?
Låt oss kolla hur många kandidater – från alla partier - som finns nästa valrörelse och hur kunniga och villiga de är. Det här är ett nästan olösligt demokratiskt problem, vad det tycks. Hela vårt demokratiska system är i gungning.