Den ryske författaren Michail Sjisjkin är aktuell med boken "Krig eller fred: Ryssland och väst - ett närmande". Arkivbild.
Apropå
"Stefan Olsson: "Därför böjer sig ryssarna som rön för vinden" NT 18/12
Jag kan inte tillräckligt mycket om Ryssland för att kommentera den delen av krönikan men när Stefan Olsson skriver att det aldrig funnits någon djup fiendskap mellan överheten och folket i Sverige - som det enligt Michail Sjisjkin och Stefan Olsson alltid gjort och fortfarande gör i Ryssland - måste jag be om ordet.
Inget av det vi kallar välfärd i vårt land har kommit till utan strid, utom möjligen folkskolereformen som så vitt jag vet inte bara accepterades utan applåderade av 1840-talets överhet som tyckte det verkade behändigt att medborgarna själva skulle kunna läsa bibeln och katekesen och sedan hålla sig i skinnet och på mattan liksom av sig själva.
Att folket sedan läste en massa annat som gjorde att de fick syn på helt andra saker och strukturer i samhället ingick nog inte i överhetens ursprungliga plan men bidrog såklart till den demokratisering av vårt land som sedan drevs fram genom decennier av envis organisering och konfliktfyllt kamp - mellan folket och överheten.
Stefan Olsson refererar i sin krönika också till en bild där Michail Sjisjkin liknar ryssarna vid grässtrån som bugar sig för makten utan att brytas så som ett enskilt träd skulle kunna göra.
Det intresserar mig att Stefan Olsson tydligen inte ser att väldigt många i vårt eget land gör exakt samma sak inför den nyliberala marknadsfundamentalism och det lönearbetesparadigm han själv som moderat riksdagsledamot företräder. Avståndet mellan folket och överheten har väl sällan varit så stort som nu när inkomstskillnaderna är tillbaka på 1800-talsnivå och vi åter har ett trasproletariat bestående av migrantarbetare med usla löner och arbetsvillkor.
Färska undersökningar visar även att folket är långt mer villiga att ändra sina beteenden för lindra klimatkrisen än den sittande regeringen verkar ha begripit. I folket finns även alla vi som, sedan överhetens privatiseringsiver slog igenom med full kraft, väntar på tåg, post och mediciner, som försöker förstå vilken skola som tillhandahåller kunskap och inte bara betyg och som ser hur personalen som vårdar våra sjuka och äldre går på knäna i vårdbolag som samtidigt göder sina ägare.
I folket ingår de som får allt mindre möjligheter att göra ett bra jobb inom den offentliga sektor som skulle bli så rasande billig och effektiv av att konkurrensutsättas men som nu befinner sig i djup kris - medan de rika blir ännu rikare.
Till folket hör också alla de som väntar på besked och beslut från en eller annan NPM-anpassad (New Public Management red:s anm) myndighet och som under tiden befinner sig i outhärdlig ovisshet.
I folket ingår de som får allt mindre möjligheter att göra ett bra jobb inom den offentliga sektor som skulle bli så rasande billig och effektiv av att konkurrensutsättas men som nu befinner sig i djup kris - medan de rika blir ännu rikare, skriver Titti Knutsson. Genrebild.
I det svenska folket finns alla vi som likt ryssar i vår vardag böjer oss som grässtrån för överheten. Kanske borde Stefan Olsson och hans kamrater fundera lite på det och på vad det skulle leda till om vi stramade upp oss och i stället för att riskera att brytas som enskilda träd ställde oss tillsammans i en skog. Kanske borde många, många fler än Stefan Olsson fundera på det - även vi till vardags böjliga.
I slutet av krönikan ställer Stefan Olsson sitt hopp om det ryska folket till poeterna som tydligen enligt Michail Sjisjkins bok brukar vinna över politikerna i det långa loppet. Kanske stämmer även det i andra länder.
I så fall borde Stefan Olsson lyssna på mig som står här med mitt litterära öra mot marken.