Överallt, endast genom att beskåda sin omgivning, kan man se och reflektera över den tid som har varit före oss själva. Från Kneippen och Stora pensionatet, förbi Industrilandskapet med Strykjärnet i spetsen, till Gamla tullhuset i öst. En sak är säker - man behöver inte gå länge innan man ser ännu en vacker och imponerande byggnad. Byggnader som genom noga planering och hårt slit en gång rests. Vi kan dock inte ta denna skönhet, dessa byggnader, för givna. Det vi fått i arv av tidigare generationer måste uppskattas och förädlas, annars står vi snart där tomhänta och undrar vart det vackra Norrköping tog vägen.
Det finns dock krafter som inte alls är intresserade av att tillvarata den historiska miljö och de vackra byggnader som vi fått till skänks, utan som istället endast är intresserade av förverkliga sina ideologiska ideal. Krafter som gärna ser att en äldre byggnad i klassisk stil ersätts med en metallkub, eller som tycker att en glaslåda absolut kan sprängas in mitt i Industrilandskapet. Vi ser gång på gång hur detta tankesätt drabbar Norrköping. Gamla fina kvarter fördärvas genom att nya, moderna lådor placeras mitt i allt det vackra. Det finns åtskilliga exempel på hur detta har gjorts bakåt i tiden, men även hur det planeras göras i framtiden. Exempelvis kan man titta på vad som är föreslaget att byggas på Kopparhammaren.
Det viktigaste i denna arkitekturdebatt har dock inte nämnts än, nämligen den demokratiska aspekten. För ett år sedan gjordes en SIFO-undersökning. Där svarade 70 procent av de tillfrågade att de helst bor i ett hus som ser ut att vara byggt i slutet av 1800-talet eller under början av 1900-talet. Å andra sidan svarade endast 30 procent att de hellre bor i ett hus som förknippas med modern arkitektur. Andra mätningar visar snarlika resultat. Vi kan alltså konstatera att det finns en stark folklig opinion för att bygga i mer klassisk och traditionell stil. Vore det inte då lämpligt att vi som politiker faktiskt ser till att denna efterfrågan tillgodoses?