Nästan alla föreningar arbetar för något gott och är för det mesta värda all uppskattning, och ett övervägande antal svenskar är medlemmar i någon förening.
Viktigast av alla är dock de politiska föreningarna, eftersom det är genom dom som det demokratiska systemet fungerar, alla andra föreningar är beroende av detta. Om en pensionärsförening eller en handbollsklubb i kommunen läggs ner är det att beklaga, men när de politiska föreningarna faller ihop kommer samhället inte att kunna fungera, i varje fall inte i samma form som nu.
Enligt grundlagen är det endast politiska föreningar som får nominera personer till valsedlarna i kommun, landsting och på riksnivå. De är garanter för demokratins fortlevnad. Vad händer när de inte längre finns och man inte den vägen kan få fram villiga (och helst kunniga) personer?
Du tror inte det är tänkbart? Enligt vad media för inte så länge sedan konstaterade har medlemstillströmningen till de politiska partierna i det närmaste upphört. Se på siffrorna!
Under det här seklets sexton år har t ex socialdemokraterna gått ner från ungefär 156 till 89 000 medlemmar i riket, 43 procent har försvunnit. Moderaterna har minskat från 76 till 52 000, 31 procent. (Exakta siffror går inte att ange, eftersom de hela tiden förändras, men trenden är ovedersäglig.) Övriga (etablerade) partier lider under samma dom. Enligt vad man nyligen kunnat läsa i NT får vem som helst nominera vem som helst till Liberalernas samtliga listor inför nästa val; alltså kan en helt oerfaren person nomineras till riksdagsman. Hur långt kan det gå?
Vi har emellertid inte råd att luras med skönmålningar om att det egna partiets förträfflighet, alla har stora problem.
Det finns anledning att förmoda att huvudparten av de försvunna medlemmarna har avgått med döden. Medelåldern är hög, det är välbekant, vilket inte bådar gott. Aktiviteten avtar, ungdomen/medelåldern ”sviker”, inget regeringsdugligt parti har någon livlig verksamhet. På det lokala planet, kan meddelas, är knappt två procent anslutna till ett politiskt parti, och de politiskt aktiva är naturligtvis betydligt färre. Hur ska vi då i fortsättningen få fram kompetent folk?
Vi har nått till ett stadium, där partierna själva, helst tillsammans, borde fundera över hur samhället ska kunna fungera den dag då det nuvarande systemet har klappat ihop. Det är dags för partisekreterarna på alla nivåer att våga närma sig varandra utan prestige och förbehåll och på allvar ta sig an frågan om hur man ska rädda den döende demokratin.