I rapporten framförs stark kritik mot både den bristande beredskapen och mot den senfärdighet som präglade regeringens och myndigheternas respons i den tidiga fasen av pandemin, båda faktorer som klart påverkat den snabba smittspridningen och därmed de höga dödstalen i pandemins initiala fas.
Bland annat vår socialminister, regeringens ansvariga för hälso- och sjukvården, har kommenterat delrapporten med ”det är lätt att vara efterklok”, liktydigt med att om man haft den information som man har idag, skulle man ha agerat annorlunda.
Men kunskap om hur man skulle agera saknades inte, om man sökt efter den, eller tagit den på allvar i den planering för kriser som ingår i varje regerings skyldighet. Vi lever i en tid där risken för kriser och katastrofer kontinuerligt ökar som följd av utvecklingen i världen - den globala klimatkrisen, den politiska utvecklingen med ökad risk för väpnade konflikter, den globala terrorismen, den avancerade tekniska utvecklingen med ökad sårbarhet.
Hit hör också en ökad risk för spridning av pandemier, med utveckling av terapiresistenta mikroorganismer i kombination med den ökade rörligheten i världen. Detta är mycket väl känt även i Sverige och innebär krav på en god krisberedskap.
En god krisberedskap är inte att nedmontera allt vad beredskap heter på det sätt som skett de två senaste decennierna och där alla politiska partier är skyldiga; Det är inte att skrota våra beredskapslager och elda upp tonvis med skyddsutrustning för att spara lagerkostnader, utan att ersätta det med något annat; Det är inte att ta bort all utbildning i katastrofmedicin på alla nivåer; Det är inte heller att bortprioritera tillsyn av sjukvårdens krisberedskap och uppdatering av pandemiplaner. Allt detta har skett, trots fullgod medvetenhet om den ökande risken för kriser. Det måste bli föremål för kritik, i varje medborgares intresse, och har inget med ”efterklokhet” att göra.
När Covid 19 drabbade Kina, skrev Folkhälsomyndigheten (ordagrant citerat) ”Risken för att här skall drabba Sverige bedöms som obefintlig”. Vid samma tidpunkt gjorde ett antal svenska experter inom området rakt motsatt bedömning, men deras åsikt negligerades och inga förberedande åtgärder vidtogs.
Enligt väl etablerad kunskap inom området katastrofmedicin är nyckelordet framförhållning = vid hotande kris agera omgående och vänta inte till krisen är ett faktum. Det var just vid den här tidpunkten man skulle ha tryckt på alla röda knappar: Uppdatera planer, inventera beredskap och beredskapslager och vidta åtgärder där det behövdes (till exempel förbereda inhemsk produktion av skyddsutrustning, som Sverige hade goda resurser för om man startat i tid), utforma nationella riktlinjer för agerande, till exempel inom äldrevården. Katastrofmedicinsk kunskap fanns tillgänglig men användes inte. Inte heller detta har något med ”efterklokhet” att göra.
I tidigt skede av pandemin strömmade människor från riskområden – till exempel våra egna medborgare från drabbade skidområden i alperna - in över våra gränser utan någon som helst kontroll, utan att någon ens frågade var de kom ifrån, ännu mindre framfördes några karantänkrav (en billig åtgärd att begränsa smittspridning). Smittan uppkom inte i Sverige, den kom in över våra gränser. Detta bidrog helt klart till den skenande smittspridningen som, kombinerat med undermålig beredskap, krävde liv som kunnat räddas. Utan sjukvårdens egna initiativ och självuppoffrande personalinsatser skulle dödligheten blivit ännu högre. Här handlar det inte heller om ”efterklokhet”, utan om ren brist på handlingskraft och avsaknad av nationell ledning.
2005 års katastrofkommission framförde lika stark kritik mot hanteringen av Tsunamikatastrofen, med fokus på den initiala handlingsförlamning som utmärkte Sverige internationellt. Klart och tydligt framfördes bristen på nationell krisledning. Sveriges konstitutionella ordning med myndighetsstyre är inte relevant vid nationella kriser, som kräver en övergripande nationell ledning på regeringsnivå.
Det kräver i sin tur en förberedd och tränad nationell ledningsgrupp, inkluderande katastrofmedicinsk kompetens. Samma sak framfördes redan efter Estoniakatastrofen. Arbete med att etablera en sådan nationell ledning påbörjades efter Tsunamikatastrofen, men lades ned av nuvarande regering. Inte heller här handlar det alltså om ”efterklokhet”, utan om öppen negligering av befintlig kunskap.
Det finns saker som varit bra i den svenska Coronahanteringen (som vaccinationerna, den balanserade nedstängningen av skolor), men en granskning måste fokuseras på det som är nödvändigt att förbättra. Om inte heller denna rapport tas på allvar och verkligen medför förändringar, kommer exakt samma sak att inträffa vid nästa nationella kris. Det här är inte den sista kris Sverige kommer att ställas inför, och de brister som präglat våra senaste nationella kriser kan få ännu större konsekvenser i nästa kris.
