Replik till Olle Vikmång (S) i NT 23/11 och 25/11.
Det finns en nedre gräns för bemanningen i äldreomsorgen, och där är vi redan. Det går inte att spara mer på personal på golvet. Olle Vikmång (S) tror att det går att dra ner lite till på personal. Det är inte ett okej svar.
Vi hälsar alla politiker välkomna att dra på er våra arbetskläder och komma på praktik. Att jämföra med andra kommuner, att de klarar sig på lägre bemanning, är en orimlighet. Speciellt med tanke på att landets undersköterskor inom vård och omsorg just nu protesterar i hela landet mot den arbetssituation som råder. Protester mot de nedskärningar som redan gjorts och ska göras, samt de usla arbetsvillkor som redan är vår vardag.
Vi säger inte att vi har den sämsta bemanningen här i Norrköpings kommun. Men det är heller inget att sträva efter att dra ner på den ytterligare. Luttrade kollegor vittnar om att ända sedan Ädelreformen 1992 har i stort sett enbart försämringar skett, steg för steg. Inte ens i goda ekonomiska tider har man fått något tillbaka.
Det är ju fortfarande ett faktum att de äldre över 80 år blir allt fler och därmed kommer även vårdbehoven öka. Samtidigt pågår stora pensionsavgångar när alla 40-talister tackar för sig. Är det då inte lämpligt att försöka ha ett långsiktigare tänk och behålla den kompetens som finns idag, än att dra ner på bemanningen? Om några år kanske ni istället får ”börja om”, och nyanställa. För det är vad vi förstår inte direkt gratis det heller.
Det hoppar många grodor ur Olle Vikmångs mun. Åtminstone när det gäller vetskapen om hur det fungerar ute i verkligheten. Bemanningshandboken har förkastats på andra ställen i landet när det inte fungerat. Vår grannkommun Söderköping är bara ett exempel.
Vad får Vikmång att tro att det kommer att fungera i Norrköpings kommun? Vad talar för att våra verksamheter kommer att fungera, när ordinarie personal ersätter vikarier? Ska vi banta bort behovet av vikarier helt och hållet? Det känns som en praktisk omöjlighet.
I kommunens kompetensförsörjningsprognos publicerad 2017, står: ” Det ackumulerade rekryteringsbehovet visar att vård- och omsorgskontoret kommer behöva genomföra ungefär 3 800 rekryteringstillfällen av undersköterskor under de åtta närmaste åren. Av dessa är 2 200 tillsvidareanställningar. Volymökningen under perioden beräknas bli ungefär 400 anställningar.”
I NT 25/11 går att läsa: ”Det är först nu trycket inom äldreomsorgen blivit stort”. Det är fel. Kommunpolitikerna skulle ha förberett sig 2017. När ekonomin var god! Snabb huvudräkning säger att det är i snitt 50 undersköterskor/år som behöver anställas. Nästa år kanske närmare 100 tas bort. För oss en ekvation som inte går ihop.
Hur kommer det sig att politiker aldrig svarar direkt på frågor? Det blir mest en massa kringsnack. Vår arbetsbelastning ska ses över och våra arbetsuppgifter göras tydligare enligt Olle Vikmång. Presentera då de lösningarna innan bemanningen sänks!
Och ja, det behövs tydlighet. Vilka arbetsuppgifter ska vi ha? Vi behöver få koncentrera oss på omvårdnaden. Vi kan inte fortsätta vara problemlösare för precis allt. Att dra ner på personal är så långt ifrån personalvård det går att komma och i våra ögon kan det inte dras ner mer, utan förarbete.
Vi går mer och mer mot förvaring av våra gamla och sjuka. Att det över huvud taget funkar är för att vi undersköterskor är fantastiska på att ge av oss själva och bita ihop. Men nu har vi bitit ihop färdigt! När vi protesterar är det inte för skojs skull, då är det allvar! Så jo, botten är nådd, flera gånger om!
Ann Björling
Marine Brunius
Grundare av Undersköterskeupproret Norrköping (Facebook)