En plats som förbättrat liv, som i 45 år varit trygg punkt och en vändpunkt för generationer av unga i Klockaretorpet. En vacker plats som betytt så mycket för så många, inklusive mig själv. Det var här jag fick min första fasta anställning, den första arbetsplats där jag verkligen trivts, där jag själv fick uppleva hur det var att betyda något, där jag tillsammans med kollegorna kunde använda all min kapacitet till att skapa fina relationer, glädje, social hälsa.
Jag minns alla kvällar med lägereldar, alla svåra föräldrasamtal, Lisebergsresan, hur jag lärde mig teckenspråk, samtal med killgruppen, lägernatten på Oxmyren, hur vi startade en ungdomsförening, alla kvällar vi jobbade som fan för att det inte skulle smälla – och lyckades, fåtalet kvällar det smällde – och hur man tillsammans med kollegorna tog hand om det efteråt, sömnlösa fnissiga övernattningar på fritidsgården, alla samtal med barnen i cafét, alla backgammonmatcher, skärgårdsutflykten jag var så stolt över att lyckas ordna: fyrtio ungar på en båt ut till Kopparholmarna, alla tonåringar som sjungit sånger, rappat, dansat och läst dikter på våra scener, jag minns allt det ogripbara, svåra, frustrerande långsamma arbetet med att försöka baxa en människa mot en bättre plats i livet, alla blåsiga kvällar på trygghetsvandring ute i Klockaretorpet, alla mellanstadiediscon, all fotboll, one touch och garv i lilla sporthallen.
I fredags upphörde denna vackra plats att finnas. Nu finns inte Borgsmo Fritidsgård mera. Jag ser ansiktena på de barn jag sett växa upp, som jag bär i mig, tänker på, oroar mig för. Jag sparar ansiktena, alla minnen, som ädelstenar.
Den avsky jag känner mot de som bestämmer, som får det att framstå som naturlag att de varje år ”måste” spara våra skattepengar på det enda som betyder något: människor, och samtidigt öser obegränsat av våra skattepengar över upphandlingsvampyrer, konsulter, riskkapitalbolag, över sig själva, utan krav på motprestation, den avskyn är gränslös. Jag kommer aldrig att förlåta dem. Det stör mig djupt att det svenska samhället i stort inte gör mer offensivt motstånd mot den lögnen.