Tonläget har ibland varit så högt att sakfrågorna och argumenten knappast hörts. Därför behöver argumenten för att bevara LDG i kommunal ägo utvecklas och upprepas. Motsvarande gäller SONs förutsättningar.
Louis De Geers tillkomst möjliggjordes som tidigare redovisats genom ett samarbete mellan kommunen och fastighetsägare i kommunen. Fastighetsägarnas intresse baserades på insikten: För att kunna attrahera hyresgäster krävs en attraktiv kommun fylld med intressant kultur och idrott (ombyggnaden av Mässhallen, Stallet och Utomhusrinken på Himmelstalund ingick också i projektet).
Fastighetsägarnas framsynthet verifieras av senare forskning av bland annat professor Göran Cars KTH. Han menar: Förr flyttade folk till jobben. Nu flyttar folk till attraktiva platser och företagen följer efter eftersom det viktigaste för dem är tillgången till välutbildad arbetskraft.
Efter fullbordat värv överlät fastighetsägarna sina andelar till kommunen eftersom de inte ville äga kommunal infrastruktur. Intentionen i detta var säkert inte att kommunen skulle sälja vidare och därmed förlora kontrollen över LDG, Norrköpingsbornas vardagsrum.
Att äga sin infrastruktur är grundläggande för kommunal verksamhet. Privat ägande av infrastruktur ger högre kostnader för kommunen eftersom ägaren naturligtvis vill tjäna pengar. Ytterligare en aspekt är att genom försäljning tappar kommunen helt kontrollen över framtida ägare och dess intentioner. Ett lärorikt och avskräckande exempel är Härnösands kommun där kommunens lokaler sålts vidare till ett fastighetsbolag i Kanada med måttligt intresse för Härnösandsbornas behov.
Det finns också en stor stolthet och samhörighet kring Louis De Geer bland Norrköpingsborna. Många har också direkta relationer till den tidigare Holmenfabriken. Jag tror inte att de skulle uppskatta en internationell fastighetsägare med oklara intentioner.
I ett av sina många försvarstal för försäljningen anför kommunstyrelsens ordförande Sophia Jarl (M) att försäljningen ska göra det bättre för oss Norrköpingsbor. Men redan i KPMGs utredning (beställd av nuvarande styret) framgår att Norrköpingsbornas tillgång till LDG måste minska för att det ska bli lönsamt för den privata ägaren. Jag uppfattar i alla fall inte detta som förbättring.
Forskning visar också att kommuner som satsar på kultur är framtidens vinnare. Studier slår fast att satsningar ger synergieffekter Kulturverksamheter drar ofta till sig andra verksamheter och blir motorn i tillväxt. Möjligen kan sådana tankar ligga bakom skapandet av det nya ”superkontoret” där kulturen inordnas. Åtminstone har Sophia Jarl sagt att kulturen i det nya kontoret ska bidra till tillväxt. Mot denna bakgrund blir det obegripligt varför samtidigt två av Norrköpings kulturpärlor -LDG och SON- ska säljas respektive begränsas.
Det är också välkänt att kultur och naturligtvis även idrott har stor roll som förebyggande verksamhet. Med tanke på dagens samhällsproblem känns det angeläget värna verksamheter som motiverar ungdomar till musikengagemang och idrott. Elitverksamhet i kulturen som SON ger förebilder och inspirerar ungdomar.
Kommunstyrelsens ordförande talar mycket om att SON måste öka sin självfinansiering. Så vitt jag förstår pågår redan ett sådant arbete. SONs statliga bidrag bygger på att SON som symfoniorkester har ett kulturuppdrag med symfonisk musik och ska också spela nyskriven svensk musik och så kallad smal musik. Ett recept med mer populärmusik som nämnts i debatten leder alltså till ytterligare minskade intäkter och problem för SON.
Violinisten Johanna Tafvelin har förtjänstfullt beskrivit SONs mångfasetterade verksamhet. Omfattande konsertverksamhet för Norrköpings skolungdomar utgör till exempel en stor del. Kommunens kostnad för hela SON utgör enligt redovisning 34 miljoner kronor. Summan innehåller alltså kostnader för kommunens kulturverksamhet i skolan.
Jag står fast vid att det vore djupt olyckligt för oss Norrköpingsbor att privatisera infrastrukturanläggningen LDG och dessutom kraftigt begränsa SONs möjligheter verka högkvalitativt.