Med en olustig känsla i magen har vi följt debatten om huruvida bemanningen på våra kombinerade särskilda boenden och demensboenden ska skäras ner eller inte. Tack och lov tog majoriteten av vård- och omsorgsnämndens ledamöter sitt förnuft till fånga och röstade mot förslaget i nämnden i november.
Men faktum kvarstår; kommunen är i desperat behov av att spara och vi lär få se det här förslaget igen, om än i annan skepnad. Men är det rimligt att gång på gång föreslå att det ska sparas på de allra sköraste, de som inte kan försvara sig?
Redan idag vittnar personal om att tiden är knapp för att tillgodose brukarnas mest grundläggande behov, så som hygienbestyr och hjälp vid måltider och uppstigning. Tid till extra aktiviteter utöver det allra nödvändigaste finns sällan. En neddragning från dagens 0,94 årsarbetare/plats till 0,72 är en neddragning på mer än 20 procent och blir kännbar både för den som vårdar och den som vårdas.
Vård- och omsorgsnämndens ordförande har flera gånger uttalat att de undersköterskor som idag utför uppgifter som matlagning, städning och administration ska avlastas och få mer tid att ägna sig åt omvårdnad om förslaget går igenom. Istället ska annan personal sköta dessa uppgifter.
Att ge vårdpersonalen mer tid till just vård är i grunden en tanke vi välkomnar. Men ska de som istället ska göra dessa kringuppgifter utföra arbetet gratis? Om de ska ha lön kan förslaget om neddragning omöjligt generera en särskilt stor besparing.
Vill vi att Norrköpingsbor, vars nära och kära vårdas på kommunens boenden, även i fortsättningen ska kunna lita på att resurser finns för att garantera en trygg och säker omvårdnad? Bifall till föreslagen neddragning kommer utan tvekan att styra våra boenden ytterligare ett steg närmre förvaring och ökad lugnande medicinering istället för hemtrevnad och trygghetskänsla.
Medan det fortfarande finns hopp om att detta förslag ska grävas ner djupt och en gång för alla, så blev det äldreboendet Timmermannen som drog kortaste strået. Något det talas mindre om är att Timmermannen redan lagts ner en gång, den gången fick det återöppnas mindre än 1 år efter.
Sjukhuset som redan brottas med platsbrist kommer nu i ännu högre utsträckning tvingas skicka hem patienter för tidigt för att kommunen ska slippa få faktura för varje dygn som en färdigbehandlad patient ligger kvar. Nyligen gjorda studier indikerar även att återinläggningssiffrorna kommer att stiga, precis som förra gången Timmermannen togs ur bruk.
När alltför sköra patienter skickas hem från akuten har hemtjänsten inget annat val än att skicka tillbaka dem, en evig ond och dyr cirkel. En möjlighet är att utöka hemgångsteamet. Även de har dock kommunens sparkrav att förhålla sig till och får oftast bara möjlighet att hjälpa patienten tillrätta ett fåtal dagar efter hemkomst.
Även hemtjänsten som i dagsläget lever med stränga neddragningar och tidsförkortningar hos brukarna, påverkas av detta. De kommer att få större ansvar för de personer som egentligen skulle behövt korttidsboende eller plats på särskilt boende. Hemtjänstpersonalen, som redan har svårt att leva upp till sin uppdragsbeskrivning, får en tyngre börda när fler ska ”hem och prova”, ett koncept som provats och slängts i soptunnan förut.
Kanske bör Norrköpings kommun ställa in sig på att IVO-anmäla sig själv inom en snar framtid när dessa nedskärningar blir verklighet.
Sandra Karlsson, Landsbygdspartiet Oberoende Norrköping
Magdalena Jones, specialistsjuksköterska, Landsbygdspartiet Oberoende Norrköping