Redan 2018 flaggade Svenska Diabetesförbundet om den livshotande bristen på insulin i Sverige och 2022 är läget oförändrat. Nedrustningen av en central samordningsfunktion för beredskapslager har pågått sidan 90-talet och accelerades ytterligare under Alliansens åtta år vid rodret. Jämför vi Sverige med vår nordiska granne Finland går det att uppmärksamma en viss skillnad mellan svensk och finsk beredskapspolitik: Finland har nämligen ett omsättningslager med över 1300 basmediciner som ska räcka mellan sex månader upp till ett år.
I Sverige är det annorlunda. Insulin är en färskvara som kräver ett visst gradantal vid lagerhållning – något som satt sina spår i Sverige, inte minst med ett avreglerat Apotek. Efterfrågan styr utbudet, och det som finns på ett apotek kanske inte finns på det andra. För den som riskerar att dö utan insulin kan denna osäkra förhållning och marknadsexperimentiella lagerhållning endast ses som ett fullständigt haveri.
Under pandemin gick debatten om medicinsk lagerhållning varm – idag har den svalnat något. Faktum kvarstår: utan insulin kommer människor att dö. Vi är helt importberoende, och vid en nationell kris skulle fler läkemedel ta slut på väldigt kort tid, inte bara insulin. Vi har sett konsekvenserna i det krigsdrabbade Ukraina men bör även se till vårt eget behov. Internationella konflikter kan skapa nationella kriser även i Sverige. När leveranser blir längre och längre så tunnas våra lager ut, något som kan skapa förödande konsekvenser.
Sverige har över 600 000 diabetiker, många av dem är barn. Det är på tiden att vi står upp för dem genom att garantera en nationell lagerhållning av insulin och återge staten ett helhetsansvar.