Det har handlat om långsiktigt förebyggande arbete som att stärka kvinno- och tjejjourer så att de kan planera sin verksamhet för längre tid än från år till år. Det har också handlat om direkta insatser, som att skärpa straff för brott mot kontaktförbud och även göra det lättare att utfärda förbudet. Kanske mest stolta av allt är vi över att det nu också är ett brott i sig att utöva våld inför barn – barnfridslagen.
Inför kommande mandatperiod vill vi bland annat se att barn ges egna juridiska ombud i vårdnadsmål. Barns ovilja att träffa en våldsutövande förälder måste tas på allvar. Barnrätten måste väga tyngre än föräldrarätten. Vi har också sett alldeles för många fall där hantering av skyddad identitet har brustit och adresser har läckt ut. Här behövs en ordentlig uppstramning med nationella riktlinjer för hantering.
Till kommunerna vill vi också se att tydliga uppdrag ges att de ska erbjuda en samlad ingång till samhällets stöd. Den våldsutsatta bör få en kontakt som kan samordna stöd för dokumentation av skador, vittnesmål, personskydd, skyddat boende, traumabehandling, hjälp med barnens situation och skolgång, samt förstås insatser från socialtjänsten och vården. Den som lever med skyddade personuppgifter behöver ha en långvarig kontaktperson så länge skyddsbehovet kvarstår.
Norrköpings kommun både kan och bör också ta egna initiativ. Under början av året lämnade Miljöpartiet i Norrköping in en motion om att kommunen ska ta fram riktlinjer av samma modell som Trollhättan tillämpar, och samtidigt utarbeta en utbildning för chefer så att implementeringen av metoden blir smidig.
Våld i nära relationer definieras i Trollhättans modell som ett arbetsgivaransvar, eftersom de utsatta även påverkas i sin arbetssituation med bland annat stress och sjukskrivningar. Detta påverkar både den utsatta, och dennas kollegor. Det är därför angeläget för kommunen som arbetsgivare att i tid kunna upptäcka och gå in med stöd. Ju tidigare något upptäcks, ju lättare att hindra att våldet eskalerar.
Miljöpartiet sitter inte nöjda. Vi är inte färdiga. Alla våldsutsatta behöver, mer än någon annan, en framtid att längta till - och det är vår skyldighet som samhälle att ge det.