År efter år har det rapporterats om kommuners nedskärningar i äldreomsorgen, sällan om tillskott eller förbättringar. Vi och andra har länge krävt förändringar, men bristerna har bestått. Ingen kan längre blunda för verkligheten.

Personalen måste ha bättre arbetsvillkor. Det handlar om löner, heltidstjänster, mer inflytande över arbetet, mindre arbetslag, annan styrning och kontinuerliga krav på kompetenshöjning.

Omsorgen blir svårplanerad genom hög personalomsättning, stress och kompetensbrister.  Kvaliteten och tryggheten blir lidande.

Ingen omsorgstagare ska behöva känna sig otillräcklig eller otrygg med stödet från äldreomsorgen. Både omsorgstagare och anhöriga behöver bättre överblick på sin vård och omsorg – när, var och hur insatser ska utföras.

För att den medicinska kompetensen ska förbättras i hemsjukvård och på särskilda boenden, på ledningsnivå och på golvet, måste vår region ta ett större ansvar. Bara 40 procent av de på särskilt boende anser att det är lätt att vid behov få kontakt med läkare, sjuksköterska eller boendepersonal.

Staten måste också ta större ansvar – skärpa Socialtjänstlagen så äldre får rätt till goda levnadsvillkor och införa nationella minimikrav på kvalitet i omsorgen.

En bred kriskommission för svensk äldreomsorg måste tillsättas. För att analysera dagens brister och snabbt agera för att förbättra situationen samt också komma med långsiktiga lösningar. Kriskommission måste också finnas lokalt så att vår röst blir hörd i kommunala och regionala pensionärsråd.

Äldreomsorgen ska inte agera sparbössa längre, den måste prioriteras klart högre framöver.