Sedan Ryssland intog Krim rasar ett opinionsmässigt skyttegravskrig. Visst är USA, Nato och EU oeniga på vissa punkter. Ändå får sanktionslinjen gott politiskt stöd och ledande politiker, medier och försvarsananalytiker talar med en tunga på ett sätt som annars sällan sker. Hur mycket av detta som är samordnat kan man fråga sig, men Putin kan väl hävda, att hans land möter en enad västlig front.
Är då det ryska agerande som anförs för sanktionerna så inhumant, så i självklar strid med allmän moral att detta samfällda gensvar med dess ganska ensidiga analys kan motiveras? Eller har Putin här trampat på en öm tå, en så omhuldad idé om hur man bör uppträda att de internationella protesterna tycks fullt logiska och felet enbart får ses som hans eget?
Två forskare har just prövat en annan förklaring. Ivan Krastev och Mark Leonard påpekar (Foreign Affairs, maj-juni 2015) hur man i Väst efter Östblockets fall enades om hur internationell politik nu bör drivas. Till skillnad från tidigare fredsslut ändrades 1989 inte kartan eller dess gränser. I stället sökte tongivande ledare ändra på själva gränsernas natur vägledda av det fria flödet av kapital, personer och idéer. Det ansågs nu även tillåtet att ingripa i de länder som inte följer dessa idéer. De som motsatte sig samförståndet hävdades driva en förlegad och destruktiv så kallad geopolitik. Europeerna ansåg sin idé vara så självklar, att de ville driva den också utanför sin region. Detta med hjälp av EU, Nato och olika internationella organisationer. När principen skulle tillämpas på Ryssland efter Krim sade dock Kina stopp medan länder som Turkiet, Brasilien och Indien vägrade delta i sanktionerna.
Vad kan då lösa dagens djupa konflikt, där båda sidorna grävt ned sig som om själva envisheten rymde lösningen? Krastev och Leonard vädjar om avspänning och efterlyser genomtänkta kompromisser som kan få den ryska formen av regional integration att te sig delvis legitim. Att enbart fördöma Moskva kan enligt de båda försvaga Västs linje genom att Ryssland drar fördelar av dess kompromisslöshet, samtidigt som man söker pressa ett Europa som inte längre framstår lika viktigt för USA och inte kan påräkna samma stöd från detta.
Vad skulle då ske i fall Väst beslöt sätta in trupp i eller beväpna Ukraina? Det kan för det första kompromettera den linje som Väst följt efter 1989 enligt principen att gränser nu anses betydelselösa. Det kan därmed driva Putin att förutom ge militärt gensvar söka andra partner bortom Väst, allt i en strävan att ytterligare stärka den ryska västkritiska linjen. Inte minst Kina torde för sin del välkomna detta då det lär stärka dess strävan att via en ny ”Sidenväg” dra in Sydasiens länder i sin handels- och säkerhetspolitik.
Och Vladimir Putin kan för sin del påminna om, att han före Kriminvasionen faktiskt sökte starta ett ekonomiskt integrationsprojekt - den euroasiatiska zon dit hugade länder bjöds in. Ett steg som dock, fastän icke-militärt, tydligt fördömdes av Väst. Krastev och Leonard uppmanar nu Väst att i stället uppmuntra Ryssland att fortsätta verka för ekonomisk integration, då det torde minska behovet av militär styrkeuppvisning och öka chansen till fredlig samverkan. Dagens upptrappade sanktions- och konfliktretorik menar de lär däremot för lång tid omöjliggöra all samverkan mellan Moskva och Väst. Också den fixa hållning som den svenska regeringen intar framstår mot den bakgrunden som oklok och potentiellt skadlig.