Jag köpte aldrig snacket om tolv forwards, utan var tämligen säker att det skulle vara minst 13 stycken, kanske 14 när laget var samlat och försäsongen igång på allvar med träningsmatcher.
I och med ankomsterna av Elliot Lorraine och Ludwig Stenlund finns till och med 15 pjäser i den lagdelen på plats i Vita Hästen.
Med andra ord är det kolugnt på den fronten sett till antalet.
Detsamma kan man inte säga om backsidan.
Fine, sju backar i truppen vid den här tidpunkten av säsongen är ingen katastrof i grund och botten. Men det blir bekymmersamt när man ser vilka de där sju spelarna är.
Alexander Falk är den klart mest meriterade backen, om man ser till hockeyallsvensk nivå. Falk har 133 allsvenska matcher under bältet. Lägg därtill 223(!) fighter i SHL, så förstår man att det där är en kille som Tony Zabel förväntar sig mycket av i det defensiva arbetet.
Och då ska man komma ihåg att Falk blev dumpad av Södertälje där han inte hade någon höjdarsäsong som var. Han behöver studsa tillbaka.
De enda övriga bland Hästens backar med tidigare erfarenhet från hockeyallsvenskan är Victor Björkung (46 matcher 2016 och 2017) och Hampus Falk (blott sju matcher 2015).
Inga säkra kort på något sätt.
Philip Alftberg har gjort en(!) match i hockeyettan för sex år sedan och har sedan dess spelat i Nordamerika. Colby Sissons och Jonathan Racine har aldrig lirat i Sverige, ja Sissons hade inte ens varit i Europa innan han kom till Norrköping och spanade in Industrilandskapet, förmodligen till hans stora belåtenhet.
Till sist har vi 18-åringen Lukas Flygt, helt oprövad på nivån och skulle nog må allra bäst av att spela en full säsong i J20 och träna extra med A-truppen.
Ja, det går att argumentera för att dubier är rimligt vad gäller Vita Hästens backsida.
Sen behöver inte det nödvändigtvis innebära att utfallet blir dåligt. Victor Björkung kanske gör succé i återkomsten från Norge, Colby Sissons hittar helrätt på de stora rinkarna och Hampus Falk visar sig vara ett jättefynd.
Men det kan även slå åt andra hållet.
Målvaktssidan känns lovande och bland forwards finns det kuggar i form av Marcus Eriksson, Christopher Fish och Filip Cruseman som säkerställer en viss lägstanivå med deras rutin som i serien är enorm.
Det finns det inte i de bakre leden och därför är det av högsta vikt att Vita Hästen får in ytterligare en back så fort som möjligt, och då helst ett någorlunda beprövat namn i hockeyallsvenska sammanhang. Tony Zabel har tidigare pratat om SHL-lån och det är ingen dum väg att gå med Hästens ekonomiska sits och plats i näringskedjan.
Jag tog en kik på Djurgårdens laguppställning och konstaterar att en som Alex Brännstam skulle kunna bli aktuell för en utlåning från Hovet. Nu är Brännstam fortsatt rätt grön på seniornivå, men potentialen är uppenbar. En spelare av hans kaliber, – 20 år eller 30 år spelar ingen roll – med tvåvägs-egenskaper skulle smaka mumma för pållarna.
Och framför allt: Det skulle verkligen behövas.