Klubbarna har väntat tålmodigt på ett beslut från regeringen, som skulle ändra på restriktionerna kring hur mycket folk som får befinna sig i arenorna under matcher. Under torsdagen satt de flesta klubbchefer, ordföranden och supportrar och räknade med någon form av besked – och hoppades på ett positivt sådant.
Vad som kom fram ur regeringssammanträdet?
Inget nytt alls.
Jag hoppas att kaffet var välbryggt för ministrarna och riksdagsledamöterna och deras sekreterare.
Folkhälsomyndigheten höjer inte ens upp gränsen till 500. 50 är antalet som ligger kvar, vilket innebär spel utan publik och en högst osäker framtid för en stor andel av elitklubbarna.
Min spontana tanke, och min högst egoistiska sådan, är att det här är helt åt skogen.
Men jag ska sansa mig. Jag har all respekt för Folkhälsomyndigheten och deras arbete. Det är klart att de inte har IFK Norrköping, IF Elfsborg, Vita Hästen och Linköping HC högst upp på priolistan över vad som är viktigast i Sverige.
FHM vill hålla smittspridningen så låg som det bara går, och i det långa perspektivet rädda liv. Humant och logiskt.
Det jag vill ifrågasätta är hur resonemanget går när jag jämför olika delar i samhället.
Hur kan Ullared få ha tusentals besökare om dagen (uttjatad, men alltjämt relevant)? Hur kan tågen i Stockholms tunnelbana fyllas dagligen? Hur kan besök tillåtas på äldreboenden, där vi har de allra mest sårbara i den här pandemin?
Om det nu inte tillåts få komma in, säg en tredjedel av kapaciteten, på våra elitarenor i Sverige?
Har jag missat något, eller hur kan det anses vara mindre smittorisk under trängseln inomhus på Ullared än om IFK Norrköping får släppa in runt 5 000 åskådare på Östgötaporten som är utomhus?
Det övergår mitt förstånd.
Daniel Enestubbe på Smålandsposten hade ett lysande inlägg där han skrev följande:
"Det finns någonting som regeringen är mer rädd för än för viruset självt. Nämligen detta: att riskera att inte kunna skylla allting på myndigheterna i efterhand. "Vi följde bara FHM:s rekommendationer” är vad den här regeringen har och vill fortsätta ha som mantra. För då kan den inte utkrävas ansvar, eller kan i alla fall enkelt skaka av sig ansvaret. Tegnell kommer inte att ändra sig. Regeringen kommer aldrig att köra över Tegnell av dödsrädsla inför att inte kunna skylla på honom".
Det är en läskig instinkt, men det går inte att blunda för att Daniel Enestubbe har sina poänger.
Vita Hästens klubbchef Dan Björkman var samlad och sa exempelvis:
"Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte tycker att det är tråkigt. Det är problematiskt för hela idrottsbranschen, inklusive Vita Hästen, om det här gäller under lång tid".
IFK Norrköpings dito – okej, han är klubbdirektör – Jens Magnusson sade bland annat:
"Jag skulle säga att det är en tuff ekonomisk situation men det är under kontroll. Mycket tack vare att vi har agerat på ett ansvarsfullt under flera års tid. Men det är klart att det slår stora hål i ekonomin, det kommer resultera i tråkiga siffror på årsmötet i mars".
Reaktionerna bland klubbar runt om i landet har varierat lite, men bland majoriteten råder det stor oro. Framför allt bland ishockeyn och övriga sporter vars säsong är i startskottet nu, till skillnad från fotbollsallsvenskan som närmar sig upploppet.
Södertälje SK – som kan jämföras någorlunda med Vita Hästen – var tydliga med att hur situationen är nu, så kommer SSK att kunna spela matcher fram till årsskiftet. Sedan är kassakistan slut och mer därtill.
Jag kan tänka mig att Vita Hästen sitter i samma sits, plus minus några veckor.
Det vi kan konstatera är att restriktionerna måste lättas på för en serie som hockeyallsvenskan ska kunna slutföras på ett vanligt sätt. Om nu inte Christopher Fish, Erik Borg, Marcus Fagerudd och övriga spelare i Hästen och ligan ska spela gratis i stort sett. Att Jonas Gardell får ett år med mindre inkomst än normalt är tråkigt för honom, men han har ett par miljoner att luta sig emot på sparkontot. Det har inte hockeyallsvenska spelare. Hyror måste betalas och mat måste inhandlas.
Man brukar säga att det svåraste som finns är att leda en hockeymatch med 3–0.
Tro mig, det vi befinner oss i nu är svårare.
Jag har kvar hoppet om att allting ska lösas i sinom tid. Men om publikrestriktionerna står fast under ytterligare månader, så måste regeringen skjuta till hundratals miljoner och portionera ut till alla klubbar.
Hur troligt det är får var och en bedöma.
Jag leder i alla fall klart hellre med tre mål.