Termen är också lånad därifrån till när arbetskraft anlitas för specifika arbetsuppgifter eller projekt via appar eller dylikt.
Enligt vänstern är gigjobben ”otrygga”. Enligt en del konservativa är de ”ovärdiga”. Det kan säkert ligga sanningar hos båda sidor, men om man helt förkastar gigekonomin har man missat något. Finns det efterfrågan och människor som vill arbeta – varför tveka?
Samhället verkar bara vilja ha mer av dessa matleveranser och e-handel. Svensk arbetsmarknadsreglering försvårar för restauranger att själva köra ut maten till kunderna, så gigekonomin tycks vara en bra lösning. Om detta har forskarna Andreas Bergh och Joakim Wernberg skrivit i Timbroessän Till gigekonomins försvar. Den upplyser oss om något som är högst pågående i vår samtid. Vi behöver titta mer på hur politiken kan utformas för att värna gigjobbarna och utnyttja den nya teknikens potential.
I början tog det lite tid för datorerna. Bergh och Wernberg inleder essän med ekonomen Robert Solow. Han konstaterade nämligen redan på 80-talet att han såg datorer överallt utom i produktivitetsstatstiken. Detta har blivit känt som Solow-paradoxen: ”Varför skapade inte alla dessa datorer ökad produktivitet i företagen och ekonomin som helhet?”
Med framgångssagor som Uber, AirBnb och Foodora framstår inte Solows observation längre som lika paradoxal. Och dessa nämnda är bara några exempel på företag som uppstått med den nya gigekonomin. Vi har börjat bli bättre på tekniken och inse att den (än så länge) behöver mänskliga inslag för att fungera bra.
Uppdragen är inte nya: ”Tjänster liknande de som nu utförs inom gigekonomin har i viss utsträckning tidigare förmedlats på kvartersnivå eller inom vänkretsar mellan grannar och bekanta”, skriver Bergh och Wernberg. Men den nya tekniken har möjliggjort att man kan komplettera byteshandeln med köp och sälj. Det är bra med marknadsdrivna komplement som dessutom kan bidra till att minska svartjobben. De digitala plattformarna gör det nämligen enklare att spåra betalningar och skicka kontrolluppgifter till myndigheterna så att allt sköts rätt.
I Berghs och Wernbergs essä ges även flera exempel på nöjda giggare. Det kan behövas med tanke på att det som främst syns i media är när människor blivit illa bemötta eller tekniken har strulat. Men sådan sensationslystnad ligger i medierapporteringens natur – nöjda anställda får sällan tidningsrubriker oavsett var de jobbar.
Trots att många säger sig föredra ”vanliga, trygga” jobb på den svenska arbetsmarknaden är det just arbetsmarknaden som är del av problemet. Den har länge varit jämförelsevis reglerad och oflexibel. Trösklarna har varit höga för långtidsarbetslösa, unga och nyinvandrade. Vår sammanpressade lönestruktur med höga lägstalöner och strikta anställningsskydd har förvisso skapat stor säkerhet för den som faktiskt fått ett jobb. Men konsekvensen blir att vi har ont om ”enkla jobb”. Detta håller på att lösas upp något tack vare gigekonomin.
Med pågående inflation och efterskalv från covidpandemin skakas arbetsmarknaden av problem. Men människor är kreativa och hittar sätt att läka såren. The Economist uppmärksammade i fjol USA:s snabba återhämtning efter pandemin. Våren 2020 låg arbetslösheten i USA på nära 15 procent och knappt ett år senare var den nere på 6 procent. Den mänskliga kreativiteten och problemlösningsviljan inspirerar. Vi behöver bli bättre på att se gigjobben som del av lösningen och inte problemet.
Katarina O’Nils Franke är redaktionssekreterare i Axess och författare.