Aldrig att Guy de la Berg ångrat sitt yrkesval

Ändå var det meningen att klarinettisten Morgan de la Bergs och operasångerskan Henriette Guermants enda barn skulle bli något helt annat.
- Mamma ville att jag skulle bli världens bäste pianist.
I hennes öron och ögon dög det inte att vara en hyfsat bra musiker, nej, endast det bästa var gott nog. Resultatet blev att Guy som spelat sen han var sex år en dag slog igen flygellocket med en smäll. Då var han i 12-årsåldern. Då hade hans far redan varit död i ett par år och än i dag saknar hans son honom.
- Det finns så mycket som jag inte vet om honom och hans bakgrund, sånt som jag aldrig hann fråga om.
Men frågan om vad han skulle bli kunde han själv besvara. Guy var bara en grabb på 17 år när han började vid Gösta Terserus teaterskola vid Munkbron. Sen började han att dansa med de stora elefanterna.
Vad sägs till exempel om 790 föreställningar av Vad vet mamma om kärlek? på Vasan i Stockholm i sällskap med dåtidens stora eller fyra-fem revyer med Karl Gerhard i Göteborg? Sånt smällde högt.
- Visst var det status att vara en i Karl Gerhards stall.
Inte illa att vara Tage Danielssons stand-in heller, som han hastigt och lustigt blev på Gröna Lund. Tage hade stukat foten och i hans ställe på scenen stod några kvällar Guy de la Berg, som också knäppte upp med Povel Ramel i ett antal revyer.
Efter några år som frilans började han vid Riksteatern och turnerade från Ystad i söder till Haparanda i norr två gånger om året. Efter tretton års flackande och farande kom han i slutet av 1970-talet till Örebroteatern. I mitten av 1980-talet följde han med Georg Malvius när denne kom som teaterchef till Östgötateatern.
Hamlet hade han redan spelat, här fick han vara både Tevje i Spelman på taket och den vitale Zorba.
- Jag har varit privilegierad, verkligen, säger han som aldrig gått arbetslös och som fått spela de stora rollerna och stått där mitt i strålkastarskenet.
Aldrig att han ångrat sig, aldrig att han velat göra något annat. Fast det är klart att det har kostat på.
- Man hade en period av så kallad scenskräck. Desto högre krav som ställdes desto högre blev ens egna krav på sig själv, detta att tränga in i en ny människa varenda gång, att få publiken att förstå vad man menar med sitt arbete, rannsakar han sig.
- Fast filosofiska utläggningar är inte min melodi, förtydligar han sig själv.
Nu är det några år sedan han gick i pension. De två första var en befrielse, äntligen slapp han denna ständiga pressen. Sen började han sakna rampljuset.
- Nu längtar man upp på scenen igen, det växer man aldrig ifrån. Jag antar att det handlar väl om detta att man är någon då, att man blir bekräftad.
Det finns de som tycker att han borde skriva sina memoarer, han som gett 50 år och mer därtill teatern. Men någon självbiografi har det inte blivit, inte än.
- Det enda jag vet är vad den ska heta är "Jag glömmer så lätt det jag minns", säger och skrattar så gott.
Det klena minnet har han gemensamt med den rollfigur som blivit hans följeslagare de sista åren. Det är Guy de la Berg som är rösten till "björnen med en mycket liten hjärna" - Nalle Puh. Ännu en ny film med den tecknade björnen och hans vänner Nasse och I-or är precis på gång, inläsning sker i gamla Filmstaden i Solna.
Han må ha gått i pension, men arbetar gör Guy de la Berg fortfarande. När han inte är Nalle Puh står han gärna på scenen och sjunger med ett storband. Han pratar med värme om sin absoluta favorit Mel Tomé, amerikansk jazzsångare, kompositör och sångförfattare, son till rysk-judiska immigranter.
Immigrant kan man också kalla Guy de la Berg, som har franskan som sitt andra modersmål och levde sina första fem år i Bryssel. Det var där hans föräldrar möttes, när de båda studerade musik vid stadens akademi. Pappa Morgan var svensk, men bar ett belgiskt efternamn.
- Det påstås att det är bruksadel och kommer från Auberg i Belgien, inte blåblodigt alls, försäkrar de la Berg den yngre.
Själv försågs han, enligt en gammal familjetradition, med inte mindre än 7(!) förnamn. Förutom tilltalsnamnet Guy, som han fått höra uttalas som ?gaj?, ?gej? och ?guj? (rätt uttal är med hårt ?g? följt av ett ?i?, tänk på smeknamnet Gittan) heter han Jean Paul Morgan Stig Sune Erik, efter i tur och ordning två morbröder, sin far, två farbröder samt farfar.
Faderns namn har han i sin tur fört vidare till sitt enda barn, dottern Pascale Morgana som bor "på andra sidan jordklotet", i Las Vegas. Själv delar han sitt liv sedan 17 år med dekorationsmålaren Maria Lannerstedt ("en mycket begåvad människa") och hennes två barn Lovisa, 20 år och Alexander som snart fyller 19.
Familjen bor på åttonde våningen i Beckershov och aldrig någonsin har han bott flottare i sin dag, inte ens när han i barndomen bodde i våning på ?öfre Östermalm?, först på Sibyllegatan ("där stod mamma och skrek på balkongen när freden kom, det minns jag") och sedan på Grev Turegatan, när hans mor gift om sig med skådespelaren Olof Bergström.
Han pratar om rymden och om utsikten. På kvällarna ser stan ut som Las Vegas, försäkrar han. Det var i femrummaren som lördagens stora fest gick av stapeln och de 30-tal gästerna fick höra nyheten att kvällens värdpar tidigare under dagen gift sig i Rådhuset, där de vigdes av Ulla Peterson-Carvalho.
- Ja, vi passar på att göra två flugor på smällen, skojar han som slog ihop 70-årskalaset med en bröllopsfest.
Men med allvar i stämman fortsätter han:
- Det är en skänk att ha varandra,något man måste vårda. Det är ganska fantastiskt att man kan känna så starkt, att kärleken är så ung.

Aldrig att Guy de la Berg ångrat sitt yrkesval

Att vara eller inte vara har aldrig varit frågan för Guy de la Berg. Han var, är och förblir skådespelare.