Krönika Den som såg förra veckans partiledardebatt fick i delar se ett sällan skådat skådespel. Vänsterpartiet flörtade med Moderaterna om att fälla en S-regering, fastän de lagt sig platt för 73-punktsprogrammet och lovat att aldrig ta SD:s stöd för att fälla regeringen. Centerpartiet och Liberalerna låtsades vara opposition fastän de förhandlat fram vartenda kommatecken i regeringsförklaringen. Det är inte lätt att hänga med i svängarna kring vem som bestämmer och vem som är opposition.

Socialdemokraterna gick till val på en aggressiv attack mot ett mer rättvist hyressystem (”marknadshyror”) och ett lika aggressivt försvar för arbetsrätten. De är alltid emot skattesänkningar för de rika, åtminstone i retoriken. Nu ska de själva ansvara för att genomföra den politiken. Hur ska väljarna utkräva ansvar för det? Rösta på V som godkände uppgörelsen? På C som drev igenom den eller M som egentligen står bakom en stor del av den ekonomiska politiken?

Det är demokratiskt skadligt att så många partier brutit så många löften för att få till stånd en regering. Regeringsbildningen är så luddig att det är omöjligt att beskriva ens vilken färg den har. Den ska föra en högerpolitik i ekonomiska frågor, i delar mer höger än regeringen Reinfeldt någonsin gjorde. Men de enda ministrarna kommer från vänsterpartierna S och MP, som båda lovat att inte genomföra precis det som blev regeringens program. Så den är varken höger eller vänster, och inte heller mitten, för att avskaffa värnskatten vägs liksom inte upp på en höger-vänster-skala av att det är en minister från S som ska genomföra det.

Centerpartiet och Liberalerna lovar att fälla regeringen om den missköter sig, men det kommer naturligtvis aldrig att ske. Socialdemokraterna är kloka nog att slänga åt dem tillräckligt med köttben för att de ska bli nöjda. I den mån de kommer bryta löften kommer det ske så pass sent och gradvis att ett misstroende aldrig kommer bli aktuellt. Eftersom de så tydligt visat att en regering med SD:s stöd aldrig kommer bli aktuellt, är det nyval som gäller. Men med ett någorlunda skickligt S blir det först aktuellt kanske 2021, vilket är alldeles för sent.

Det riktigt stora problemet har dock inte uppstått än, för varje mandatperiod har sina oförutsägbara händelser. Flyktingkrisen förra perioden, finanskrisen innan dess. Det är på grund av allt okänt som en regering behöver ha en gemensam agenda och en ideologisk karta och kompass. Det är den som guidar en genom svåra tider. Men S och MP kan inte läsa av C och L:s ideologiska kompass. De kommer inte kunna motivera svåra reformer eftersom de varken förstår kartan eller kompassen.

En slutsats kan i alla fall dras av den nya regeringsbildningen: Socialdemokraterna har helt slut på idéer. Så pass lite bryr de sig om vilken politik de ska föra att de kan tänka sig att regera på någon helt annans. Sedan 2014 har Stefan Löfven administrerat en Alliansbudget 2015, just nu regerar han på en M/KD-budget och de tre kommande åren kommer han regera på C och L:s politik. Om han avgår efter valet 2022 kommer han en majoritet av tiden ha regerat på andras politiska agenda. Är socialdemokraterna nöjda med det?