Ledare En städfirma är beredd att nyanställa upp till fem personer, men ingen vill ha jobben. Delvis vilar skulden på den snedvridna incitamentsstrukturen, men problemen går djupare än så. Den svenska arbetsetiken har vittrat sönder.

I en debattartikel i Expressen (25/4) beskriver småföretagaren Rose-Marie Stedt Johansson hur hon med ljus och lykta letar efter arbetskraft på rekryteringsträffar, i sociala medier och via Arbetsförmedlingen. Knappt en enda arbetssökande vill dyka upp på intervju. Trots en arbetslöshet på 7,7 procent, trots att företaget erbjuder kollektivavtal med försäkringar och avtalspension, hittar hon ingen att anställa i sin städfirma.

Nu är det inte direkt så att det svenska systemet uppmuntrar jobbsökande. Enligt Riksdagens utredningstjänst uppgår de totala bidragen för en ensamstående tvåbarnsförälder efter fem år utan jobb till 21 500 skattefria kronor i månaden. Enligt nationalekonomen Daniel Jahnson skiljer det bara 26 kronor i timmen mellan att leva på arbetslöshetsersättning och att arbeta som lokalvårdare. Så varför ta ett jobb när man kan ta sovmorgon, koppla av, ägna sig åt en hobby och låta någon annan betala?

I teorin finns ett väldigt bra svar på den frågan: arbetsetik. Det finns ett moraliskt värde i att göra rätt för sig. Det var på sådana värden som den amerikanska framgångssagan byggdes, och genom lutheranismen präglade de även Sverige. En central aspekt i Luthers lära var synen på arbete som en förklädd välsignelse. Visst var det slitsamt, men det ledde till hälsa och välstånd och förhindrade synd.

Ett gammalt socialdemokratiskt slagord i samma anda löd ”Gör din plikt, kräv din rätt”. I dag verkar den första halvan ha bleknat bort. Arbete betraktas som bäst som ett nödvändigt ont, ibland till och med ett onödigt ont. Det speglas i vänsterns strävan efter sex timmars arbetsdag och i Arbetsmiljöverkets ”Utmaningen – en film om den sjuka jobbstressen”, där arbete snarast porträtteras som en hälsofara.

När Stedt Johansson försöker anställa lokalvårdare får hon höra att det är tråkigt att städa, att man inte är ”pepp” på det, att man är för morgontrött, att det är ”pinsamt”. Riksdagsledamoten Ali Esbati (V), med sina föraktfulla ord om ”tjänstefolk”, måste vara nöjd med vilket genomslag hans ord har fått. I stället, skriver Stedt Johansson, vill de arbetssökande helst jobba med media, eller åtminstone på ett kontor.

Insikten att jobb i media inte bara kommer flygande ur det blå verkar saknas. Föräldrar och lärare lär barn och unga att de kan bli vad de vill – och visst kan varje människa komma långt, men det kräver en ansträngning. Att den ansträngningen inte bara är nödvändig, utan någonting att vara stolt över, glömmer de alltför ofta bort att förmedla.

Det är synd. När folk anser att det är mer pinsamt att skaffa ett hederligt arbete än att sitta hemma i soffan, och väntar sig att snubbla över drömjobbet vilken sekund som helst, då är det inte konstigt att somliga arbeten står tomma.