Efter valet tar Östergötlands nya riksdagsledamöter steget in i rampljuset. De avgående får av förklarliga skäl inte samma uppmärksamhet. Men särskilt tre riksdagsledamöter som nu lämnar sina uppdrag bör framhållas.
Mathias Sundin (L), Staffan Danielsson (C) och Finn Bengtsson (M) lämnar efter sig ett arv som är värt att vårda – de har alla gått emot partilinjen i frågor som de har ansett viktiga. Att göra det är ofta tufft och inget som premieras internt, men det kan vara viktigt för demokratin.
Under sin första tid i riksdagen – då som inhoppare under år 2012 – röstade Mathias Sundin emot ett högprofilerat lagförslag kopplat till datalagringsdirektivet. Ett agerande som kanske inte var den bästa starten för att bygga en god relation med partiets riksdagsgrupp, men som ändå signalerade att han i vissa frågor var orubblig. Jämfört med reaktionerna mot Danielsson och Bengtsson var dock händelsen odramatisk.
Under en tid år 2015 utestängdes Staffan Danielsson från Centerns riksdagsgrupp när migrationsfrågor behandlades. Detta eftersom han uttalat sig om migrationspolitiken, där han hade en annan hållning än partiet. Danielsson har bland annat drivit att en asylsökandes ålder ska kunna bedömas när den är oklar. Nu har dock de ståndpunkter som ledde till att Danielsson fick springa ett internt gatlopp blivit okontroversiella.
En annan som har mött hård intern kritik för sina ställningstaganden är moderaten Finn Bengtsson som kritiserade att M ingick decemberöverenskommelsen. Då var det kontroversiellt, nu är det inte det.
Att en riksdagsledamot förmår driva en linje som har stöd av väljarna hemmavid, men inte i riksdagshuset, kan vara viktigt för att förtydliga det finmaskiga nät som binder samman riksdagsledamöterna med väljarbasen. Därför är Sundins, Danielssons och Bengtssons stridbarhet ett östgötskt arv att vårda.
Visserligen bör en riksdagsledamot välja sina strider, förmågan till kompromisser och att följa partiet är viktigt. Att gå emot sitt parti har inte ett egenvärde. Politik är mer av ett lagarbete än en enmansshow. Men i en del fall – när övertygelsen och väljarna säger det – ska ledamoten ha integritet nog att gå emot partilinjen.