Ledarkrönika Regnet öste ner i Norrköping. Om några timmar var det dags för den kanske viktigaste debatten under valrörelsen 2018. Men Ulf Kristersson, partiledare för Moderaterna, skulle bestämt ut och springa.

När Kristersson senare under kvällen mötte statsminister Stefan Löfven i SVT:s livesända valduell från Värmekyrkan i Norrköping gjorde han bra ifrån sig. Kanske kan Kristersson tacka löpturen för det.

Ulf Kristersson är en inbiten joggare. När han intervjuas av tidskriften Kvartal (26/1 2018) berättar han om hur löpningen får honom att bli av med massa överskottstänkande. Ibland får han också goda idéer under sina rundor, då stannar han och skriver ner sina tankar.

Att joggning eller promenader stimulerar tanken är relativt vedertaget. Turer till fots ger också möjligheten att känna in en plats. På det sättet kan en plats upplevas, snarare än passeras. Det borde få fler politiker att ge sig ut och gå, nu när det i första maj-tal talas om växande populism och ett land som glider isär.

Som inslag i politikerns vardag är stunder i löparskor eller vandrarkängor underskattade. Den som upplever en stad eller ett landskap till fots får fler intryck än den som passerar i bil. Vandraren uppfattar skiftningar i landskapet som är omöjliga att ta in för någon som betraktar verkligheten från fönsterplatsen på ett X2000-tåg. Och några som har insett det här är norrmännen.

I grannlandet uppmuntras politiker att ge sig ut och gå – eftersom det är något odemokratisk i att distansera sig från naturen, gatorna och folket som man styr över.

Å andra sidan är det kanske inte förvånande att norrmännen har en förkärlek för att gå på tur. Det är ändå en nation där fjällvandringar är heliga. Men vandringen som en typ av politisk aktivitet finns i fler länder.

I den brittiska tidningen Financial Times (8/3) har det uppmärksammats att i tider av politisk oro och kris har landets författare en tendens att damma av skorna och ge sig ut för att känna nationens puls. Det har de gjort sedan 1720-talet, och några sentida exempel är kopplade till brexit-omröstningen.

I rollen som vandrare får författarna en bättre förståelse för vad som sker. Dessutom kan resan användas som röd tråd i berättelser.

Den som promenerar ges också tid att tänka. Att reflektera. Kanske är det därför författare och konstnärer – som i sitt värv ofta är före sin tid i att skildra samhället – gärna har tagit till vägarna. Enligt filosofen Friedrich Nietzsche har alla verkligt stora tankar tänkts av personer som vid tillfället har gått. Och han är inte ensam om åsikten.

Författaren Virginia Woolf vandrade för att finna inspiration. Filosofen Jean-Jacques Rousseau hävdade att hans tankar avbröts när fötterna stannade. Författaren Henry David Thoreau har gett ett liknande vittnesmål. Thoreau sade att tankarna började flöda först när benen rörde sig. Andra storheter som har älskat sina promenader är Charles Dickens, George Orwell och Thomas de Quincey.

Det finns även vetenskapligt stöd för att stunder i till fots kan vara gynnsamma för tanken. Forskarna Marily Oppezzo och Daniel L Schwartz vid det prestigefyllda Stanford-universitetet har utfört experiment som visar att promenader ökar kreativiteten under och kort efter att en person har gått. Promenader öppnar det fria flödet av idéer, enligt deras rapport som publicerades i Journal of Experimental Psychology (2014).

Vandring eller löpning är på ett sätt oslagbara som politiska aktiviteter. Att uppleva platser till fots signalerar eftertänksamhet, genuin vilja att lära känna de lokala förhållandena och att tid läggs på det.

Den politiker som vandrar ut i Sverige kanske även kan upptäcka vad det påstådda missnöjet som sprider sig – det som benämns en växande populism och politikerförakt – egentligen beror på. En gissning är att det lär grundas desto mer på små förändringar i lokalsamhället, än bredare samhällsförändringar. Det är inte globaliseringens stora effekter som gör att många är beredda att rösta på missnöjespartier, utan mer jordnära saker. Men få toppolitiker ser det, eftersom få har gått ut för att se efter.

Att centrumkärnor dör, skyltfönster gapar tomma och färgen flagar på hus ska inte underskattas som grund för väljarnas överväganden. Att gårdar läggs ner, åkrar planteras igen och busslinjer dras in är sådant som är viktigt i mångas vardag. Men vad folk tänker på lär skilja sig från plats till plats. Palletten av viktiga frågor kan även vara bred – från strandskydd till polisnärvaro, från skolmat till ålderdomshem.

Det är också dessa nyansskillnader i landskapet som en vandrare eller löparen kan upptäcka. Den som tar sig fram till fots noterar hur förutsättningarna kan skilja sig inom samma kommun. Det är med kängorna på som folkets främsta företrädare verkligen kan lära känna landet.

Ulf Kristersson, som sprang innan valdebatten i Norrköping förra året, bör särskilt överväga att förlänga sin runda. Moderaterna är ett parti där oron sprider sig efter svagt stöd i opinionen och riktningen framåt nu ska pekas ut.

Om Kristersson gav sig ut på vandringar i Sverige skulle det signalera en genuin önskan om att se hela landet – och symbolvärdet av det skulle inte statsminister Stefan Löfvens resor genom landet komma i närheten av. Vandraren som miljömedveten gestalt ska inte heller underskattas.

Så på med skorna, Ulf Kristersson! Vandra genom Norrköping och se hur nära otryggheten kan ligga flotta nybyggen. Ta en lång joggingtur längs med kusten i Söderköping och Valdemarsviks kommuner, där upptäcker du hur relativt välavkastande åkermark planteras igen med skog och gårdarnas byggnader har rivits – detta i ett land med internationellt sätt mycket goda förutsättningar för matproduktion. Glöm inte heller att ta en promenad i Finspång, där det finns världsledande och kunskapsintensiv industri men skolorna har svårt att leverera goda resultat. Efter sådana turer lär ovärderliga insikter, trovärdighet och perspektiv ha byggts upp.