Ledarkrönika Tidpunkten överraskade möjligtvis, men inte händelsen som sådan. I går meddelade Jan Björklund att han avgår som partiledare – fast inte förrän i samband med ordinarie partistämma i höst. Varken det ena eller andra förvånar. Björklunds dagar är räknade, samtidigt Liberalerna knappt lär ha mer än kaffepengar i kassakistan. Man har inte kapital till några extraordinarie stämmoäventyr, så partiet får dras med honom större delen av året.

Därmed är han förstås ett sänke. Det är alla partiledare när de väl aviserat sin avgång, men tidsutdräkten gör honom till en lam anka – för att använda ett slitet uttryck från amerikansk politik.

Få lär dessutom sakna honom. Det är faktiskt lite sorgligt, för som utbildningsminister i regeringen Reinfeldt var han inte oäven. Men resultaten av hans reformer lät inte bara ofta vänta på sig, han gjorde sig också till ovän med många. Tyvärr var det nog ett återkommande politiskt karaktärsdrag.

Först gjorde han sig ovän med vänsterliberalerna (nej, begreppet fanns långt innan Jimmie Åkesson inbillade sig ha hittat på det). Därefter gjorde han, efter det senaste riksdagsvalet, sig till ovän med högerliberalerna (de som inte redan övergett partiet till förmån för Moderaterna) genom att byta sida. Majoren, som han emellanåt kallades, blev hastigt och mindre lustigt en förrädare för vissa.

Till råga på allt kan man fråga sig för vad. Jo, eventuellt kommer Liberalerna att få genomslag för delar av sina sakpolitiska förslag. Men bara eventuellt – samtidigt som Björklund framstått som fullständigt lealös, med en enda beständig egenskap: att agera Annie Lööfs gläfsande knähund. Liberalerna var djupt splittrade och därtill inför öppen ridå. Enligt opinionsundersökningarna ligger partiet snarare under än över riksdagsspärren. Efter dussinet år som partiledare tvingas Björklund konstatera att de länge emotsedda opinionsframgångarna lika mycket lyser med sin frånvaro som de uppenbara framgångarna inom skolpolitiken (om nu inte ministären Löfven redan hunnit förstöra allt på fyra år).

Men Björklund är trots inte en sämre strateg än att han inser behovet av att förekomma. Han ville undvika de öppna avgångskrav som förr eller senare rimligtvis skulle komma. Men särskilt saknad lär han inte bli.