Säga vad man vill om oppositionsrådet Sophia Jarl (M) i Norrköping – hon har onekligen en naturgiven känsla för dramatiska utspel. Ändå överraskade nog hennes förslag om samarbete med Socialdemokraterna många. Det är ju samma socialdemokrater som hon vanligtvis brukar vara nog så hård med att kritisera.

Rent partitaktiskt är det svårt att försvara agerandet, varför man kanske inte bör göra det heller. Jarl själv tycker att det är tråkigt om hennes förslag tas som exempel på "maktspel". Så varför inte ta henne på orden, att allt oppositionsrådet vill är att skapa ett brett politiskt samarbete som skulle garantera lika breda reformer i en tid när Norrköping står inför stora ekonomiska utmaningar?

 

I så fall väl optimistiska förhoppningar. Det finns nämligen inte stora förutsättningar för ett samarbete mellan Moderaterna och Socialdemokraterna. I själva verket är det knappast ens önskvärt.

Det var förstås orealistiskt att tro kommunalrådet Lars Stjernkvist (S) om att överge den relativt stabila koalitionen med de små borgerliga partierna, för ett potentiellt mindre säkert samarbete med Moderaterna. Genom att utan tvekan säga nej torde Stjernkvist rentav ha stärkt sammanhållningen inom Kvartetten, medan relationen mellan Jarl å ena sidan och de borgerliga kommunalråden väl inte lär bli mer lättsam...

 

Framför allt torde väljare i gemen ha svårt att förstå hur Jarl ena dagen – och ofta på goda grunder – kritiserar Socialdemokraterna, för att nästa föreslå samarbete. Fast kanske bör vi inte beklaga att denna samverkan nu inte lär realiseras i vilket fall som helst. Det finns goda skäl för moderater och socialdemokrater att förbli varandras huvudmotståndare. Och om nu Stjernkvist säger nej till alla inviter, är det upp till honom att bära ansvaret för den fortsatta politiken. Att skylla Moderaterna för bristande samarbetsvilja eller dylikt duger inte.