"Hur vågar ni?" Greta Thunbergs tal under FN:s klimattoppmöte i New York har redan blivit en klassiker, fast egentligen borde hon ställa exakt samma frågor till demonstranterna i Santiago de Chile, eftersom just deras våldsamhet har tvingat presidenten Sebastian Pinera att ställa in FN:s klimatmöte COP 25 i december. Många har beskrivit detta möte som mycket viktigt, eftersom bland annat skärpta klimatmål skulle diskuteras. Nu är det oklart när (och var) mötet blir av.

Förhoppningsvis åker Greta Thunberg inte till Chile, för till skillnad från i New York skulle hon inte riskera att möta hövliga applåder, utan diverse extremister och våldsverkare. De skulle inte lyssna på hennes argumentation, men är möjligen en påminnelse om att den radikalitet Thunberg emallanåt själv gett uttryck för inte nödvändigtvis är den bästa av politiska vägar. De chilenska demonstranterna nöjer sig ju inte heller med samtal, konferenser eller löften utan anser (av sannolikt ganska varierande skäl) att det inte finns tid för mer prat.

Däremot är de, uppenbarligen, måttligt intresserade av miljöfrågor. Någon enhetlig linje är visserligen över huvud taget svår att finna och det är något demonstranterna har gemensamt med många likasinnade över hela världen för närvarande. Från Chile till Irak, Libanon och till med fredspristagaren Abiy Ahmeds Etiopien.

 

Missnöjet är allmänt, men de politiska målsättningarna ofta vaga – för att inte säga obefintliga. Egentligt ledarskap saknas ofta, liksom fastare organisation och påtagligt ofta politisk disciplin. Demonstrationerna urartar inte sällan i våldsamma sammanstötningar med polis och militär, men våldet är inte instrumentellt och förstörelsen i dess spår sällan mer än ren och skär vandalism.

De våldsamma protesterna i Chile går över huvud taget inte att försvara, eftersom landet numera är en etablerad demokrati. Den som inte tycker om presidenten kan rösta bort honom i nästa val. Fast det finns ju också en tyst majoritet och det är inte alls självklart att Pinera förlorat på situationen.

Mer orolig kan man bli över instabila stater som Irak och Libanon. Även om det i varierande utsträckning går att sympatisera med demonstranterna, kan nämligen slutresultatet i värsta fall bli ett annat än avsett – vilket redan arabvåren var ett exempel på. En mäktig folkresning ledde till Hosni Mubaraks fall i Egypten, men när den segern väl var bärgad visste många revolutionärer plötsligen inte vad de ville. Det gjorde däremot Muslimska brödraskapet som sannolikt var på väg att införa en islamistisk diktatur, när den militära reaktionen istället tog makten.

 

Jag minns hur jag på tv såg hur en ung man på Tahrirtorget i Kairo glatt påpekade att det numera var viktigare att twittra än att ha läst Lenin. Så fel han hade! Ingen bör göra revolution utan att först studera Lenin. Om inte demokrater är välorganiserade, politiskt medvetna och disciplinerade kommer någon annan att ta makten istället. För hundra år sedan var det Lenins bolsjeviker. Ett sekel senare var det Muslimska brödraskapet, men tack och lov var de inte lika hänsynslösa som bolsjevikerna. Det kostade dem makten.

Gatudemonstrationer fyller bara sin funktion om de är ett medel för att uppnå genomtänkta politiska mål och kravaller är i allmänhet kontraproduktiva. I Santiago har ilskan riktats mot Pinera. Men det är miljön både lokalt och globalt som får betala priset för bensinbomber och brinnande bildäck.