Den ideologiska kärnan i kommunism och radikal socialism är att ägande och produktionsresultatet ska fördelas jämnt mellan alla människor. Privat ägande och profit blir därmed otillåtet.

Med en liberal grundsyn är det lätt att avfärda ett sådant system. Men renlärda anhängare av socialismen, vilka anser att ekonomisk jämlikhet övertrumfar allt annat, har inga större problem med att människors frihet hamnar på undantag.

Effekterna av socialistiska styren är lagbundet till massiv korruption, brödköer och att medborgarnas försöker fly landet. Men för den renodlade socialisten bevisar inte dessa exempel att det är fel på ideologin, bara det vanliga utfallet. Socialismen har helt enkelt otur. Varenda gång.

Än mer intellektuellt besvärlig blir den socialistiska hållningen om man tittar på de uttalat socialistiska system som faktiskt överlevt över tid. Ett reportage från den hårdföra kommunistregimen Nordkorea illustrerar hur en överklass lever i lyx jämfört med sina landsmän (DN 13/7). Besök på golf-, rid- och flygklubbar är vardag för denna överklass, samtidigt som stora delar av folket lever i fattigdom och många människor återigen riskerar svält.

Överklassen finns inte officiellt, eftersom dess existens går på tvärs mot den officiella ideologin. Men den accepteras ändå av ledningen, eftersom den är en konsekvens av en nödvändig kapitalism i Pyongyang. Huvudstaden fungerar som både motor och smörjmedel i den Nordkoreanska ekonomin och här blomstrar ekonomin, relativt sett.

Förklaringen ligger i att statliga företag numera kan ge sig in på nya marknader, marknadsföra sig och sätta sina egna priser. Det har lett till en friare konkurrens. Samt goda möjligheter för de statligt anställda att bedriva privata affärer vid sidan av sin anställning. Det är till stor del dessa personer som utgör den nya överklassen i landet.

Totalt beräknas över 600 000 personer vara sysselsatta på de hundratals informella marknadsplatser som växt fram i landet. De ger människorna mat på bordet, vilket inte regimen i ”det socialistiska paradiset” förmår. Staten får också intäkter från marknaden. Studier visar att det är de statliga aktörerna som driver på utvecklingen och det finns idag en marknad för många branscher.

Den ekonomiska utvecklingen skapas alltså, ja hela det nordkoreanska systemet håller ihop, av en från ledningen accepterad marknadsekonomi som drivs av personlig profit.

Sannolikt sneglar landet mot Kina och ser ett system som gått över till marknadsekonomi, men behållit en hårdför attityd till övriga individuella friheter.

Tydligen lär sig ”kommunistiska” och ”socialistiska” stater långsamt att det behöver finnas en marknad driven av egenintresset för att folket inte ska svälta. Och för att det ska bildas ett ekonomiskt överskott, som ledarna kan berika sig själva med.