Ledarkrönika I Norrköpings planeras mastodontprojektet Inre hamnen. Omkring 3 000 bostäder ska det bli. Gissningsvis krävs det en del nya gator, som ska heta något. Ett gatunamn jag vill slå ett slag för är Bråkmakargatan.

Bråkmakarna förtjänar nämligen att hyllas, särskilt i stora stadsbyggnadsprojekt. Och kanske särskilt i Norrköping, där det finns en historia av att ta ut svängarna lite väl mycket när känslan infinner sig. Rivningshysterin förskräcker fortfarande.

Politiker i majoriteter och annat folk som kan styra och ställa tenderar att ogilla den opponerande allmänheten. I sanning kan jag ibland förstå det. I stad såväl som land finns det ibland en destruktiv attityd, som grusar de mest bergsäkra projekt.

Att landsbygden inte utvecklas mer kan delvis handla om en ibland utvecklingsfientlig inställning hos delar av lokalbefolkningen – ”det där kan aldrig gå.” I städer kan det höras tvärsäkra påståenden om att det där företaget gör bäst i att inte satsa här – ”det kan aldrig löna sig.” Det här fenomenet är svåradresserat, särskilt eftersom olyckskorparna ibland får rätt.

Att ha åsikter om stadsbyggnad är också lätt. Därför händer det nog att synpunkter avfärdas med en klackspark. Men som katalysator för ett politiskt samtal och engagemang ska de inte underskattas. I Söderköping finns det nog ingen fråga som har engagerat så mycket under senare tid som framtiden för Brunnsparken.

Den kraft som visas i stadsbyggnadsfrågor tror jag generellt går att använda bättre, än vad som ofta görs i dag. Särskilt när partierna tappar medlemmar måste allt engagemang tillvaratas. Lyckas inte partierna med det kommer andra grupper att kliva fram. I både Söderköping och Norrköping verkar Naturskyddsföreningen ha gjort det – och blivit en maktfaktor på köpet.

Att stadsbyggnad kan vara en inkörsport till tyngre politik visar exemplet Gösta Bohman, den hyllade gamle partiledaren för Moderaterna. Nuförtiden utmålas han som den stora ideologen. Men Bohman kanske aldrig hade blivit politisk aktiv om det inte varit för att han behövde få utlopp för sina starka åsikter om Stockholms stadsutveckling.

Bohman var en bråkmakare. Och sådana ska hyllas, gärna på en Bråkmakargata.