Ledarkrönika "Kallblodiga mördare kan inte få gå lösa" säger justitieminister Morgan Johansson (S) efter att en ung mamma med sitt eget lilla barn i famnen skjutits till döds i Malmö. Snacka går ju! Men risken är nog stor för att mördaren faktiskt går fri. Eller åtminstone att det lite mindre "spektakulära" våldet fortgår. Få saker överraskar längre, allra minst regeringens löften.

Det tar nämligen tid att vända en samhällsutveckling som tillåtits fortgå under år, för att inte säga decennier. Som bekant börjar Sverige i skolan. Det gäller också samhällets attityd till våld.

svd.se skriver Svenska Dagbladets politiska chefredaktör Tove Lifvendahl om några ytligt bekanta, vars 13-årige son fått sitt liv förvandlat till ett helvete. Det som, om man är snäll, började som mobbning har förbytts i förföljelse och dödshot. Familjen har upprepade gånger varit i kontakt med polisen, utan något egentligt resultat. Till sist konstaterade polisen att det bästa vore om hela familjen bytte stad... Den drabbade sonen får beröm för sitt mod, men får också höra att "nu räcker det".

Tidigare har BUP varit inne på samma strategi. När fallet först uppmärksammades, fick familjen rådet att "backa ut långsamt, det kommer bara att bli värre om ni anmäler". Ett lika cyniskt som realistiskt råd. Familjen backade inte, men allt blev värre. Samhället har inte kunnat erbjuda skuggan av det skydd som hederliga medborgare har rätt att kräva.

Här någonstans är jag rädd för att folkhemmet (eller vad man nu väljer att kalla det) kommer att krackelera på riktigt, bortom politisk propaganda och slagord. Inte ens en väletablerad akademikerfamilj i universitetsstaden Uppsala kan påräkna verklig hjälp mot busar i nedre tonåren. Personer under 15 år lämnar polisen som bekant över till socialtjänsten. Som om det skulle avskräcka.

Akademikerfamiljen må nämligen vara väletablerad, men den saknar vad man skulle kunna kalla eget våldskapital. I andra samhällsklasser och sociala grupper kan det variera. För mobbare och våldsverkare är hotet om att någon kan slå tillbaka direkt och utanför rättsväsendet mycket mer oroande än vad polis och socialtjänst eventuellt kan uträtta. Gatans rättskipning om man så vill.

Men naturligtvis kommer dylika händelser att få konsekvenser. Ingen vill leva i ett samhälle byggt på flummiga vanföreställningar, där nävrätten i praktiken väger ack så mycket tyngre än aldrig så uttrycksfull politisk retorik.