Lagom till jul uttryckte utrikesminister Margot Wallström (S) viss oro för att Sverige tills vidare fortfarande bara har en så kallad övergångsregering. Så länge regeringsfrågan är olöst befinner sig svensk utrikespolitik i limbo. Och det vill inte säga lite, med tanke på att den gångna mandatperioden knappast varit någon större succé.
Nu när året går mot sitt slut lämnar Sverige åtminstone FN:s säkerhetsråd. Vad vi hade där att göra kan diskuteras, i varje fall givet hur lite som faktiskt åstadkoms. Nåja, vi kunde trots allt erbjuda fredsförhandlingar för de stridande parterna i Jemen. Och tro det eller ej – vapenvilan håller faktiskt hyggligt. Jag vet inte vilken betydelse Wallström hade för att förhandlingarna var så förhållandevis framgångsrika, men på övertid kan hon ändå sträcka lite på sig.
Även om vi i övrigt inte åstadkommit så mycket i FN, kan man förstås hävda att vår närvaro i säkerhetsrådet inte skadat. Men det har den faktiskt. Den har skadat oss, eftersom allt fokus legat på just FN. Det innebär att en annan förkortning – EU – hamnat i bakgrunden. Vårt inflytande har minskat och detta i en situation där vi behöver unionen mer än någonsin.
2019 kan nämligen bli ett prövningarnas år. Det har redan börjat. På andra sidan Atlanten råder dödläge sedan president och kongress inte lyckats komma överens om statsbudgeten. Donald Trump inbillar sig att han ska kunna tvinga kongressen på knä, att den till sist ska gå med på att bygga den där idiotiska muren mot Mexiko. Men i den nya kongressen som nu tillträder har Demokraterna majoritet i representanthuset. De kommer inte att ge Trump någonting gratis!
Frågan är vad som händer då, vad händer när Trump faktiskt förlorar? Givet hans diplomatiska inkompetens, finns det anledning till oro – och det kan bli värre. För översätt konflikten mellan president och kongress till konflikten mellan USA och Kina. Trumps kollega Xi Jinping kommer inte heller nödvändigtvis att backa. Vad händer då om vi till exempel rör oss mot en militär eskalation i Sydkinesiska sjön? Det är så storkrig börjar...
Som om inte allt detta är illa nog, riskerar vi i Europa inte bara en synnerligen onödig brittisk brexit, utan också att den samma blir avtalslös. Det säger något om hur den politiska situationen radikaliserats i Storbritannien. Det som för bara några år sedan hade varit ett dåligt skämt, riskerar nu att bli högst kännbar realitet.
Europa har sina problem – med inskränkt nationalism, en fransk president som förödmjukats av en pöbel i gula västar och ett Tyskland där förbundskansler Angela Merkel riskerar att bli vad som på amerikanska brukar kallas en lam anka. Jag skulle inte bli förvånad om hon lämnar sin post redan 2019.
I öst väntar samtidigt ett presidentval i Ukraina där situationen ser en smula besvärande ut för den sittande presidenten Petro Porosjenko. Kort sagt har han förlorat mycket av sitt tidigare folkliga stöd. Men den stora frågan är förstås hur, inte om, Ryssland kommer att försöka blanda sig i presidentvalet. Och om en sådan inblandning eventuellt också kommer att omfatta militära påtryckningar. Med tanke på att valets första omgång hålls blott två dagar efter att Storbritannien lämnat EU kan det ju tänkas att Europa har ögonen mer på London än Kiev och Moskva.
Sist men inte minst står inför en internationell lågkonjunktur – allt medan situationen i Mellanöstern ständigt förändras, men förblir instabil. Risken för en militär urladdning mellan Iran och Israel ska inte underskattas.
Då krävs det en lugn och balanserad svensk utrikespolitik. Framför allt att vi är närvarande när för oss viktiga händelser utspelar sig. Vi måste likt Carl Bildt våga vara en mellanstor hund i utrikespolitiken, även om vi egentligen är en liten dito. Eller så måste vi vara som taxen: en liten hund, som emellertid inte är medveten om det och följaktligen har skall som hörs och bett som känns.