Ledare Donald Trump startar allt fler handelskonflikter. Tullkriget mellan Kina och USA har pågått i månader. Hot har riktats mot EU. Och nyligen hotade Trump med att belägga alla varor från Mexico med tullar om de inte stoppar alla invandrare som försöker ta sig över gränsen till USA.

Tullarna minskar investeringar, produktivitet och tillväxt. I ett blogginlägg skriver Christine Lagarde, chef för IMF, Internationella valutafonden, att enbart konflikten mellan USA och Kina kan leda till en minskning av världens BNP med en halv procent. Hon noterar att mer än hälften av förlusterna står att finna i sänkt förtroende från företag och finansmarknaden.

Och finansmarknaden reagerar på minsta utspel från Trump. Börskurserna signalerar vilket förtroende investerare har på marknaden och deras förväntningar på framtida vinst i företagen. Marknadens reaktioner ger en fingervisning kring var det hela kan ta vägen. När lågkonjunkturen är i faggorna är det bästa man kan hoppas på en stillsam nedgång i ekonomin. Med en president som Trump riskerar det istället att vända med ett brak. De senaste decenniernas kriser har lärt oss vad som händer när riskkapitalet försvinner och kreditmarknaden låser sig.

Varför beter sig Trump på detta vis när resten av världen ser att varken den eller USA tjänar på hans beteende? Magnus Nilsson på Frihandelsbloggen gör ett ärligt försök att finna en dold rationalitet i Trumps agerande på handelsområdet. Han misslyckas. Trump drivs av förlegad ekonomisk teori, oförstående kring hur handelsavtal sluts och mer eller mindre slumpmässiga utfall. Även om det går att förstå att USA vill omförhandla vissa avtal går det inte att motivera metoderna utifrån vad som är bäst för landet.

Ett viktigt skäl till Trumps synbara irrationalitet är hans isolationism. Den var synbar redan under hans valkampanj även om den ofta kommer i skymundan av hans besynnerliga karaktär. Presidentens primära vilja är att sätta hinder för människor, varor och landets internationella engagemang.

Ser man inte Trumps isolationism så ser man inte heller hans agerande som ändamålsenligt. Ofta tolkas hans uppsägningar av internationella avtal och hans hot om tullar endast som en hårdför och riskfylld förhandlingsteknik. Men för Trump personligen så är det en riskfri strategi. Antingen får han tillfälle att glänsa som förhandlare. Eller så för han landet i den riktning han egentligen önskar.

Flera republikanska senatorer försöker nu stoppa den egna presidentens plan på tullar mot Mexico. Partiet är i grunden anti-auktoritärt och frihandelsvänligt. Trots detta har de en president som är utpräglat auktoritär och som driver en i stora delar marknadsfientlig politik. Det synes finnas väljare som uppskattar Trumps linje. Men som högerpolitiker och republikansk president är han tämligen oduglig.