Krönika ”Är du självförverkligad än?” Med de orden hörde en gammal universitetsvän nyligen av sig. I en mening fångade hon (med glimten i ögat) sålunda det definierande draget hos den lyckligt lottade, välutbildade, internationellt rörliga generation vi båda tillhör: en besatthet av vårt eget självförverkligande.

Varav består denna besatthet? Jag syftar på den gnagande oro som så många människor känner i det moderna väst. Man oroar sig över att ens nuvarande karriärbana, eller sociala liv, eller intellektuella och själsliga förkovran på något sätt är i disharmoni med ens sanna jag. Är detta verkligen mitt kall? Vad är meningen med mitt liv?

Denna frågeställning är utpräglat modern, och har sina rötter i romantikens framhävande av känsla och individualitet över förnuft och objektivitet. Luther tog det första steget i denna riktning när han förflyttade kristendomens teologiska tyngdpunkt från kyrkan och dess levnadsregler till individen och hennes fria val att acceptera eller förkasta Gud. Denna vändning mot individens inre kom sedermera, genom filosofer som Rousseau, att handla mer allmänt om människans känsloliv, naturliga godhet och aldrig sinande kreativitet. En fundamentalt ny föreställning om individen uppkom således. Var människa är fri skapare av sitt eget livs mening, eller skulle vara det om inte samhället fördärvade dem. Därav Rousseaus mest kända ord: Människan är född fri men överallt är hon i bojor.

I vår samtid vittnar allt från identitetspolitiska strävanden till självhjälpsböckers framgångar om vårt samhälles romantiska syn på individen som egenmäktig uttolkare av sitt sanna väsen. Denna människosyn har bidragit till att frigöra individer från kollektivets fördömanden och mildrat auktoriteters stränghet. Vi tolererar i dag en mängd beteenden och läggningar som avviker från majoritetens. Detta är en monumental kulturell bedrift som få vill ha ogjord.

Samtidigt behöver de allra flesta av oss utgå från stabila normer, värderingar och mellanmänskliga band för att kunna bruka vår frihet på ett meningsfullt sätt. Olyckligtvis bidrar vår romantiska individualism till att tunna ut just de traditionella gemenskaper och lojaliteter som lägger grunden för sådan stabilitet. Religionens tillbakadragande är det mest uppenbara exemplet på detta, men även andra gemenskaper och föreställningar förändras och ifrågasätts i dag: familjen är patriarkal, nationen fascistiskt tankegods, och kön, skönhet och moral en samling godtyckliga sociala konstruktioner.

Under dessa omständigheter blir frihet lätt ensamhet, och egenmakt, vanmakt. Den som försynt frågar vad som ska ersätta dessa påstått förlegade kategorier erbjuds en urvattnad liberal allmäntolerans som ser mångfald och självbestämmande som allena saliggörande. Men det var ju just fragmentering och gränslös valfrihet som ledde oss vilse från första början.

Svunna tider kommer inte åter. Ödesfrågan i vår tid är vilka nya (eller nygamla) gemenskaper och värderingar som ska ge trygghet, ordning och mening i ett alltmer kulturellt, geografiskt och ekonomiskt splittrat land. På vilka klippor ska det moderna självförverkligandet byggas? Det om något är för den nyligen återuppståndna svenska konservatismen att försöka besvara.