Reportagen i RT (Russia Today) dryper av illa dold skadeglädje, dagen efter att en pöbel stormat Kapitolium – den amerikanska kongressbyggnaden – i Washington. Något liknande har ingen sett sedan 1814, då engelsmännen intog huvudstaden under det brittisktamerikanska kriget.
Ingen har över huvud taget någonsin sett sydstatsflaggan inne i kongressen, en symbol för många amerikaner lika förhatlig som svastikan eller hammaren och skäran. Det lyckades inte ens rebellerna med under inbördeskriget.
Så det är begripligt om både Moskva och Peking försöker slå politiska mynt av detta uppenbara amerikanska fiasko – också av inrikespolitiska skäl. I Ryssland påpekas syrligt hur Washington under andra omständigheter brukar stödja folkliga revolutioner och i Kina dras paralleller med situationen i Hongkong.
Jämförelserna är förstås lika missvisande som pöbeltrumpisterna i USA är politiskt förvirrade, men olyckan är redan ett faktum. Världens främsta (nåja!) demokrati har visat sig från en oväntat otrevlig och dessutom svag sida. Hur kunde några hundra extremnationalister av varierande bakgrund storma det amerikanska parlamentet, därtill utan att det sattes in polisiära och militära åtgärder? Vad hade hänt om demonstranterna varit mer samordnade eller om det istället handlat om "riktiga" terrorister?
I många länder, där de politiska alternativen vägs mot varandra, har den demokratiska amerikanska förebilden skadats – även om det på sätt och vis borde vara tvärtom. I sin förlängning behöver kongressens besudling inte vara ett nederlag, så mycket som en demokratins seger, för ockupanterna misslyckades nesligen i sitt uppsåt: att stoppa kongressens beslut att formellt utse Joe Biden som vinnare i presidentvalet. Även med en vettvilling som Donald Trump på presidentposten fungerar USA:s demokratiska institutioner.
Likväl har det amerikanska presidentvalåret 2020 varit en katastrof, främst eftersom Trump vägrar att erkänna sig besegrad. Den tidigare presidenten George W Bush jämför talande nog Trumps agerande med hur det går till i bananrepubliker.
Även om hans mest fanatiska anhängare kanske inbillade sig någonting annat, var det nog inte ett fysiskt kuppförsök Trump försökte sig på! Men samtidigt hade han faktiskt uppmanat människor att åka till Washington för att protestera och, om möjligt, stoppa den lagliga procedur som banar Bidens väg till Vita huset. Kanske är det hela bara uttryck för att Trump är en utomordentligt dålig förlorare. Eller så inbillar också han sig att det på något sätt fortfarande finns metoder för att vända den demokratiska processen.
Oavsett har Trumps attityd påvisat att det faktiskt går att fråga sig hur demokratisk han egentligen är. Som nyvald jämförde en del honom med en viss italiensk diktator, åtminstone givet den teatraliska framtoningen. Själv konstaterade jag en smula dystert att den största skillnaden kanske var mellan Förenta Staterna i dag och Italien på 20-talet och att Trump i ett annat land och en annan tid kanske också hade valt en annan dörr, men att de demokratiska institutionerna i USA är så starka att denna dörr nu definitivt var reglad.
Mitt bland alla hans löjeväckande pompösa poser, måste man ändå ge il Duce det visserligen beklagansvärda erkännandet att han inte bara lyckades erövra den oinskränkta makten utan också behålla den under ett par decennier (om nu någon mot förmodan kan glädjas över detta faktum). Trumps karriär slutar däremot med ett närmast tragikomiskt kuppförsök, som han till råga på allt inte har vett att förbehållslöst ta avstånd ifrån.
Och därmed har den bortröstade presidenten påvisat att han egentligen inte är något annat än en tvättäkta loser.