Krönika KD-ledaren Ebba Busch Thor (EBT) har lyckats fånga upp ett pyrande missnöje med starka radikala och liberala trender. Det har handlat mycket om familjen och en reaktion mot progressiv modernism till försvar för mera traditionella konservativa värderingar.

Nu har det dock gått grus i KD-maskineriet, som i medvindens spår utsätts för tuffare granskning. Det drabbade i våras EBTs vapendragare Lars Adaktusson, som stod för en så reaktionär linje i abortfrågan i EU-parlamentet att även EBT fick ta avstånd.

I sommar har hon fått kritik för otydlighet i den svåra, känsliga frågan om mångkultur, integration och svenskhet, bland annat av författaren Göran Rosenberg och politikjournalisten Margit Silberstein, båda med judisk bakgrund. Förra S-politikern Nalin Pekgul och, mer överraskande, Andreas Johansson Heinö, chef för borgerliga Timbro förlag, har också varit hårdhänt kritiska.

Vad handlar det om? EBT har liksom NyamkoSabuni och SD, dödförklarat mångkulturalism, men utan att närmare förklara vad de menar. Rosenberg reagerade hårt på EBTs tes att ”alla måste sträva efter att bli svenska, helt enkelt --- och bejaka det nya landets kultur”. ”Nya landet?” frågade han: ”Judar har levt i Sverige i snart 250 år!” Inte minst i Norrköping, kan man tillägga.

Tror verkligen EBT att mångkultur har kommit till Sverige med de senaste årens flyktingar? Eller spelar hon medvetet på människors oro i flyktingfrågan?

Silberstein påpekar att hon är född i Sverige och har bott här längre än EBT, men vill behålla sin judiska kultur. ”Man bekämpar inte förtryck genom att stigmatisera det som inte anses vara svenskt. I synnerhet inte om man som KD-ledaren har en trång definition av det ”svenska”, skriver Silberstein. ”De här frågorna är så svåra, lättantändliga och farliga att de kräver varsamhet, ett genomtänkt och välgrundat förhållningssätt.”

Där missar EBT. Det är svårt att värja sig för intrycket att hon fiskar i grumliga vatten, särskilt när det inträffar samtidigt som hon lunchar med Jimmie Åkesson.

Nalin Pekgul, muslim och mycket uppskattad för sin kamp mot hederskulturer, uttrycker det bäst: ”Mångkulturellt är det samhälle som utgår från individen och där politiker och samhällets institutioner sätter den enskilda människans frihet och värdighet främst --- ett samhälle där varken min familj eller lagarna försöker tvinga mig att tro på en viss religion eller följa vissa traditioner, men som kräver av mig att jag ska respektera den svenska lagen.”

Istället för att spela på fördomsfull nationalism borde debatten handla om hur vi hävdar svensk lag och demokrati i alla Sveriges miljöer. Istället för en rätt unken debatt om en specifikt ”svensk” kultur med jul- och midsommarfirande som ytliga symboler borde vi diskutera hur människor med olika kulturell och religiös bakgrund kan integreras i Sverige.