Häromveckan tittade jag in hos en av de kommunala kulturverksamheterna. En av de största. Jag fick steppa åt sidan lite i en av korridorerna, ett antal flyttkartonger stod staplade utmed ena väggen. På andra sidan korridoren stod en dörr öppen och blottade en rad halvfyllda bokhyllor.

Eftersom bokhyllor, även halvfyllda, blixtsnabbt får mig upp på tå gjorde jag ett hastigt utfall mot den närmaste hyllan. Konstaterade direkt att det idel var titlar som berörde Norrköping ur alla tänkbara vinklar i samlingen. Några av dem kände jag väl igen. Jag undrade förstås vad som var på gång.

– Vi håller på att bygga upp vårt bibliotek igen. Det har legat nedpackat en tid, svarade en av dem som jobbade där.

Vafalls? Nedpackat? Renovering? Utbyggnad? Inventering? Ny arkiveringsmodell? Frågorna rusade inombords i en takt som gjorde mig lätt andfådd.

– En tidigare chef tyckte inte att vi skulle ha något bibliotek med gamla böcker längre. Sa att all information finns på nätet numera. Mycket enklare och snabbare. Böckerna skulle inte behövas längre. Så de plockades ned i kartonger.

 

En vansinnig inställning och handling, som alla förstår. Visst, det går att googla på allt, men man behöver inte vara en den inbundna bokens förste försvarsadvokat för att inse att det ger mera kraft, visdom och underhållning att läsa "Tre män i en båt" än att vilja slå upp på nätet hur man lotsar sig ut ur labyrinten vid Hampton Court på snabbaste sätt. Tack och lov blåste det nu tydligen nya, lite ljummare, vindar på kulturinrättningen och biblioteket skulle återställas, till fromma för alla som vill och behöver läsa och läsa på för sin njutnings eller forsknings skull.

Här på Strömstaren gillar vi böcker. Böcker som man kan hålla i handen, bläddra i och läsa från pärm till pärm. Ibland behövs det så lite för att man ska känna sig rik. Som under Kulturnatten för en tid sedan. Starenredaktören flanerade i måttfull takt genom de centrala kvarteren och fann sig plötsligt placerad i höjd med S:t Olai kyrka på Knäppingsborgsgatan. Där, på stenmuren, stod flera pappkartonger i en symmetrisk rad. Alla fyllda med böcker.

Redaktören stack girigt ned näven, på måfå, i en av dem och fiskade upp ett tummat exemplar av "Aranöarna" av den förnämlige irländske författaren John Millington Synge. Tio kronor bara. Som hittat. Han skrev ju så bra. Inledde boken: "Jag är på Aranmor; böjd över en torvbrasa lyssnar jag till mumlet av gaeliska som tränger upp från en liten krog under mitt rum". Elegant, känslofyllt och miljörikt. Man vill läsa vidare.

Boken inhandlades, lästes och ställdes i en bokhylla. Böcker trivs inte i kartonger.