INSÄNDARE Under det nya året har mitt LSS-boende på Luntgatan 51 i Norrköping blivit uppmärksammat i bland annat i NT, på grund av stora brister. Politiker har uttalat sig om detta kommunala boende och även jag har fått vara ansiktet utåt. Men det är ingen som skrivit om hur jag känner, hur jag blivit bemött efter att dessa brister kommit ut. Jag vill få min röst hörd. Jag vill att folk ska förstå att det är så lätt för alla dessa politiker som sitter på sina höga hästar och säger, “vi håller på att förbättra Luntgatan 51 så alla kan bo där”. Jag skulle vilja bjuda in folk att få bo i min lägenhet en vecka. Sedan kan de få uttala sig om att det kanske “inte är så farligt”. Jag kan garantera att de inte skulle palla mer än ett dygn.

Att blanda personer med väldigt olika problematiker och åldrar tror jag är kärnproblemet på Luntgatan 51.Det blir som en stor fritidsgård. Det bankas på min dörr minst 20 gånger på natten och 30 gånger på dagen. Varje gång får jag ångest, jag vet inte om det står någon med kniv. Denna ständiga rädsla är inget någon kan göra något åt. Chefen och politikerna har berättat för oss hur stora förändringar gjorts, att de har ett tätt samarbete med polis och satt upp övervakningskameror, men då undrar jag: hur ska de kunna förändra min ständiga ångest och rädsla? Det går inte. Jag kommer aldrig kunna känna mig trygg på detta boende oavsett vad.

De har sagt klart och tydligt: vi kan inte flytta på någon eller några. Trots detta får jag samma svar från min LSS-handläggare, gång på gång: Du kommer få bo kvar. Du kommer inte flyttas.

Jag känner mig kränkt och ingen tar mig på allvar. Men varför skulle de ta en psykiskt sjuk 23-årig kvinna på allvar? Jag är bara en i mängden, en brukare.

Om de hade förstått min extrema situation hade jag fått flytta för länge sedan. Nu får jag flytta runt hos olika kompisar. Jag gör allt för att få slippa bo på här.

Mina stackars grannar har berättat att de inte märkt av några förändringar, drogerna och kriminaliteten fortsätter. Springet i trapphuset har inte heller blivit bättre. Det ska se så fint ut utåt men de som faktiskt lever i skiten märker inte av några av dessa fantastiska förändringarna chefen och politikerna lyckats åstadkomma.

Vad ska krävas för att de ska stänga ner eller flytta på dessa människor? Personalen vågar inte ens gå själva i trapphuset längre. Hur ska då jag våga gå själv i trapphuset?

Tänk till en extra gång politiker och chefer, och snälla säg inte att ni förstår hur jobbigt det måste vara att bo där, för ni har ingen aning.