Förra veckan diskuterades förslaget om tiggeritillstånd i kommunstyrelsen och det framkom att majoriteten av våra politiker stödjer införandet av ett sådant i Norrköping. Tillståndsplikten blir enligt Lars Stjernkvist (S) ett sätt ”att nå människor som det är oerhört svårt att etablera kontakt med”. I en intervju med Aftonbladet (2019-08-01) uttalar dock Jimmy Jansson (S), kommunalråd i Eskilstuna, det som lyser mellan raderna – att det egentliga syftet är att försvåra för de som måste tigga. Sorgligt nog har ofta den debatt som förts om ”tiggeriproblemet” handlat om att kriminalisera tiggeri, i stället för om mänskliga rättigheter.

Den grupp som förslaget främst riktar sig mot, om än outtalat, är fattiga EU-medborgare som rest till Sverige. Många av dem är romer från Rumänien som även i sitt hemland förvägras grundläggande mänskliga rättigheter. Romer är en folkgrupp som historiskt och alltjämt, utsätts för förföljelse, rasism och diskriminering. Romer anses vara en särskilt utsatt grupp av Europadomstolen och det på goda grunder. År 2016 fick Sverige utstå stark kritik från FN:s människorättskommitté och FN:s rasdiskrimineringskommitté på grund av hur utsatta EU-medborgare behandlades. Särskild kritik riktades mot Sverige avseende brister att skydda romska medborgares rättigheter.

En ny utredning från 2018 visar att situationen inte har förbättrats i den takt som man skulle kunna ha förväntats sig. Det behövs flera åtgärder för att tillgodose tiggarnas/romernas mänskliga rättigheter och att vidta åtgärder för att kriminalisera tiggeri är ingen lösning.

Ja, det är förnedrande och ovärdigt att människor år 2019 ska behöva tigga för sin försörjning. Men det är ingen som lättvindigt lämnar sitt land och sin familj för att sitta på gatan och tigga. Extrem fattigdom, arbetslöshet, diskriminering och utanförskap omöjliggör ett värdigt liv och tvingar romer att tigga för att kunna erbjuda sina barn en bättre framtid. Att be om hjälp är en mänsklig rättighet. Att hindra och kriminalisera människor som ber om hjälp är även det ovärdigt, och dessutom kontraproduktivt om syftet verkligen är att försöka förbättra situationen för några av EU:s fattigaste medborgare.

I Eskilstuna kan man redan nu se de olyckliga följderna av ett tillståndskrav. Bara två veckor efter införandet vittnar personer som tigger om ökad utsatthet och hotfulla situationer. Kvartetten i Norrköping behöver därför inte avvakta några månader för att se effekterna, de är redan här. Att genom tillstånd kriminalisera och peka ut tiggare som ett samhällsproblem ger näring till rasistiska fördomar och kommer leda till en upptrappning av hat, trakasserier och diskriminering.

Det som behövs är att ta upp frågan på EU-nivå, men också att satsa på sociala insatser och stötta de frivilliga organisationer som redan gör det. Och sist men inte minst så måste vi värna de mänskliga rättigheterna och inte försvåra för människor i nöd.