För vem är det mycket bra och vem betalar priset?
Ja, inte är det ett mycket bra sätt för oss i skolan i alla fall.
Vi har blivit så få personal och fått så mycket ökad arbetsbelastning att vi vissa dagar gråter i frustration i bilen hem eller vaknar av stressen mitt i natten. På riktigt. För allt vi inte hunnit, för att stressen tär, för att vi är så trötta, för att vi inte hann med alla barn och alla behov, för att arbetsuppgifterna hopar sig, för att vi inte vet hur vi ska orka. Vi funderar ofta på att byta jobb, men vi gillar att undervisa och vill kämpa för att det ska bli bättre istället. Hur länge till orkar vi innan vi springer in i väggen?
Dessutom fortsatte alla neddragningar mitt under en pandemi. Personal blev uppsagd samtidigt som vi behövde ta in fler vikarier än någonsin på grund av sjukfrånvaro och när det inte finns vikarier att få tag i får vi hoppa in på raster och planeringstid för att täcka upp för varandra. Risken för smittspridning ökar ju även med vikarier som tvingas hoppa runt mellan olika enheter och verksamheter mitt i en pandemi.
De som främst betalar priset är våra elever och särskilt de med svårigheter.
Vi har blivit färre och färre lärare, resurspersoner och fritidspedagoger. Det gör att vi har svårt att hinna hjälpa alla elever på lektionerna, att stötta de som har det svårast, att undervisa med de metoder vi vet är bäst men som kan kräva att vi delar upp oss i grupper ibland, att medla och förebygga konflikter på raster. Det har dragits ner på andra typer av stöd som logoped, antal speciallärare med flera. Priset är elever som inte får det stöd de har rätt till, sjunkande resultat och elever som inte mår bra.
Vi förstår inte riktigt vad som är mycket bra med detta?