Tidigare hade utrikesdepartementet, med minister och tjänstemän, en hög status och var tongivande i regeringen. 

Margot Wallström förklarade vid en tidigare folk-och försvarskonferens att det var osannolikt att Sverige skulle kunna bli ett militärt förstahandsmål för Ryssland.

Numera styr försvarsdepartementet, med minister och tjänstemän, Nato-lobbyister och svensk krigsindustri både utrikes- och försvarspolitiken. 

Kalla kriget har målats upp igen och Ryssland är det stora hotet. Efterkrigstidens hegemon USA, med en förskräckande lista över undergrävande verksamhet i andra länder, statskupper, militära interventioner och blodiga krig, ses som den trygga hamnen. 

Man tar sig för pannan. Förr gällde alliansfrihet, nu tycks det motsatta gälla. Hur har denna totala förändring kunnat ske?

Flera av de borgerliga partierna är för Nato-medlemskap. Av och till bryter en skendiskussion ut mellan de borgerliga och till exempel försvarsminister Peter Hultqvist (S); senast vid Folk och Försvars digitala konferens. 

Peter Hultqvist hävdar emfatiskt att vi inte ska gå med i Nato. Samtidigt har han mycket aktivistiskt sett till att vi sitter i knäet på Nato/USA genom det så kallade Värdlandsavtalet, täta militärövningar med Nato, bilateralt avtal med USA att använda Sverige som uppmarschområde vid eventuella krigshandlingar, köp och totalt beroende av USA genom missilsystemet Patriot, och vägran att signera/ratificera FN:s konvention mot kärnvapen. 

Den senare har undertecknats av minst 50 stater, och därmed trätt i kraft i januari i år.

Vi måste säga nej till krigshetsen mot Ryssland från Nato-lobbyisterna, och återföra debatten till sans och måtta. Ryssland har cirka 20-25 procents militär kapacitet av USA:s, och troligen, delvis mindre sofistikerade vapensystem. 

Jämför vi Ryssland med Nato:s militära kapacitet blir underläget ännu mer dramatiskt. Vem skulle anfalla i ett underläge av 1:5 eller ännu värre? Nato-propaganden om ett aggressivt, potentiellt anfallande Ryssland är verklighetsfrämmande.

I stället bör vi lägga om politiken och försäkra den närmaste omvärlden att Sverige inte har någon avsikt att upplåta baser eller uppmarschområden åt en viss stat eller allians för att angripa en annan stat i Östersjöområdet. 

Det kräver Alliansfrihet och strävan efter neutralitet, på basen av egen, stark värnkraft. Därför måste försvaret rustas upp, allmän värnplikt införas, och stor civil beredskap. Strategin måste vara ett territorialförsvar, inte det absurda skalförsvar, som nu planeras, med gökungen Jas, vilken slukar alla resurser. 

Sverige måste visa att vi kan skydda vårt territorium, oavsett varifrån ett eventuellt hot kommer. Så skapas en uthållig säkerhetspolitik, vilken utgör en obestridlig fredsfaktor. Sverige ska med all kraft verka för avspänning och fred i Östersjöområdet, inte krigshets och krigsförberedelser tillsammans med andra stater. 

Nej till Nato, för alliansfrihet, skapa territorialförsvar.