Och det uppstod hela tiden nya grupper som bröt sig ur med motivet att de andra inte var tillräckligt radikala. För att bräcka alla andra var jag med och bildade MRR, Mörkröd revolution. MRR hade två medlemmar, och snart gick den andre sin egen väg.
Nja, jag var ingen riktig kommunist, men vi hade onekligen roligt under lektionerna i teckning när vi gjorde affischerna.
Jag håller med alla som under de senaste dagarna påpekat att granskningen av politiker ibland saknar proportioner. Det är inte rimligt att ett felsteg i ungdomsåren orsakar krigsrubriker flera decennier senare.
Alltså, om det dyker upp något bleknat fotografi föreställande mig klistrande affischer, då hoppas jag alla förstår att jag inte ens på den tiden var särskilt revolutionär.
Jag håller emellertid inte med om att granskningen av politikers privata liv eller bakgrund saknar intresse. Det är viktigt att syna människan bakom makten, undersöka om vederbörande lever som hen lär. Det handlar om trovärdighet, helt enkelt. Och jag antar att det är därför som även de som ondgör sig över medias intresse, trots allt slukar det mesta om statsrådens verkliga och påstådda synder.
Som sagt, proportionerna kan diskuteras, men det saknar inte betydelse vilken bakgrund vår nya civilminister Ida Karkiainen har. Numera vet vi att hon sträckte ut armen när hon var i 15--årsåldern, vi vet att hon har en pojkvän och en del kompisar som åtminstone hade en mystisk musiksmak.
Varför hon sträckte ut handen och vad pojkvännen hade för värderingar, det lär vi aldrig få veta. Däremot har det framkommit en del annat, som är både sant och relevant. Vi har fått veta att hon flyttade hemifrån tidigt på grund av trångboddhet och det har framgått att hon levde ett ganska stökigt liv som ung vuxen. Ett liv minst sagt långt ifrån maktens korridorer.
Granskningen har avslöjat att hon onekligen har en del erfarenheter som inte alla makthavare har och som verkligen kan vara värdefulla i umgänget med de andra statsråden. Vi präglas alla av hur vi lever, och därför är människors bakgrund spännande.
Jag har varit politiker länge, men för egen del aldrig varit personligen berörd av någon allvarlig skandal. Däremot har jag varit nära flera som tvingats möta sina egna ansikten på löpsedlarna och i TV-rutan. Det går nog aldrig att riktigt förstå hur det känns om man inte själv har upplevt det, men jag kan ana den förtvivlan man känner när ens privatliv fläks ut och analyseras och kommenteras. Jag har sett frustrationen när familjen drabbas och när stort och smått, sant och osant blandas i en enda stor röra.
Därför blir jag förbaskad när media slår upp stort sådant som vi inte ens vet om det är sant. Rubrikerna kan aldrig suddas ut helt, en del svärta finns kvar för alltid. Misstanken ”ingen rök utan eld” är seglivad.
Jag blir ännu mer upprörd när andra politiker menar att blotta misstanken diskvalificerar den anklagade. I Thomas Eneroths fall var det som bekant partivänner som menade att han inte borde få vara kvar som statsråd.
Därför finns det skäl att ta ett djupt andetag varje gång vi får ta del av något dramatiskt. Det krävs lite distans för att förstå om det verkligen är viktigt. Jag har en känsla av att vi som är politiskt aktiva och journalister har svårt för det, att ta det lite piano. Vi är snabba att hetsa upp oss.
Däremot är det mycket som talar för att allmänheten tar det lugnare. Skandalrubriker påverkar sällan opinionen. Det är trots allt en tröst.
Lars Stjernkvist
tidigare kommunstyrelsens ordförande numera frilansande skribent