På dagen fyra månader från det otäcka fallet är Håkan Fridén, 65, tillbaka på Åby IP, som varit hans hem och arbetsplats i 50 år. Vardagen börjar med små, små steg bli normal igen. Han sätter sig, i sin blå overallkostym med klubbmärket på bröstet, i stolen och hämtar kraft i ett djupt andetag.
– Titta i den här, säger Håkan och lägger en dagbok på bordet.
– Jag fick den av personalen på US i Linköping. Här står allt om min tid på intensiven. När man är som sämst har man ju inte en aning om vad som händer och sker, men här är det svart på vitt. Den har verkligen hjälpt mig mycket under den här tiden. Jag har visat upp den för många jag mött de här månaderna.
Vi backar tillbaka till natten den 14 september.
Klockan var någon gång mellan 01.00 och 01.30. Håkan Fridén gick upp och skulle gå på toaletten, när något hände och han föll handlöst fem meter nedför trappan.
– Jag minns absolut ingenting. Jag kan ha tagit ett felsteg eller svimmat, vilket är mest troligt. Jag tog inte emot mig överhuvudtaget. Huvudet tog hela smällen. Vi hade en ljusstake i metall i botten av trappen. Den slog jag tydligen av, säger Håkan.
Hans fru, Yue Xia Wang Fridén, vaknade av smällen och hittade Håkan vid medvetande vid trappans slut.
– Det blödde ur mitt ena öra, men vi gick tillsammans uppför trappan mot sängen igen. Jag lade mig i sängen, men bad min fru ringa efter ambulansen. De kom och ville ta med mig till sjukhuset, så jag gick med personalen till ambulansen och åkte till Vrinnevi.
Du gick upp- och nedför trappan efter fallet?
– Ja.
Håkan blev allvarligt sämre ganska snabbt inne på Vrinnevisjukhuset. Röntgen visade blödningar och frakturer i huvudet och i ansiktet.
– Min fru fick ju inte komma in på sjukhuset på grund av coronan och blev chockad över utvecklingen. Jag hade ju gått i trappan strax före, men låg plötsligt i en ambulans på väg till US i Linköping med livshotande skador.
Han bläddrar försiktigt i dagboken igen och läser högt.
"Tidigt i morse kom du tillbaka från operation. Du har en slang till luftstrupen, kopplad till respiratorn, som hjälper dig med andningen. Käk- och neurokirurger har tillsammans lagat alla frakturer du hade i ansiktet och kraniet".
Han stannar där.
– Operationen tog mellan 16 och 18 timmar. Jag har lyckats läsa till mig nio olika läkare, som jobbade med mig under den tiden. Det var en kraftig smäll. Läkarna har fäst 15 små plåtar i skallbenet. Du kan se de där på röntgenbilden.
Han väcktes upp ur respiratorn efter 48 timmar.
– Jag har ett svagt minne av de första dagarna på Niva (neurokirurgins intensivvårdsavdelning). Det är lite suddigt, men efter några dagar satt jag på sängkanten och såg vår match mot Lindö på söndagen på tv. Det var speciellt.
"Vår" är, förstås, Åby IF.
Tio dagar senare, den 24 september, var Håkan Fridén tillbaka på Vrinnevi, där han blev kvar i en vecka innan han skickades hem och började vägen tillbaka. Han hade sällskap av en stel stödkrage, som han bar i drygt 100 dagar.
– I dag har jag bara den här mjuka och lite lättare stödkragen.
Hur mår du i dag?
– Jag har förlorat synen på mitt högra öga och har en spricka i andra nackkotan, som sakta, men säkert, läker. De senaste röntgenbilderna visar hur vävnaden har börjat växa. När allt kommer omkring mår jag bra... Jag hade tur. Jag har fått en andra chans i livet. En av mina läkare sa "Vi kommer alla ihåg dig. Det är ovanligt att det går så pass bra efter en sån här skada."
Vad känner du?
– Jag är otroligt tacksam för den hjälp, den vård och det bemötande jag fått av alla den här tiden. Det var ju därför jag ringde dig. Jag funderade på dagens ros... Jag vill, på något sätt, visa min uppskattning de alla förtjänar så mycket.
Här är ditt utrymme.
– Tack, av hela mitt hjärta, för det ni gjorde för mig. Ni är verkligen personer, som hamnat på rätt ställe med er kunskap, passion och hjärta. Jag kan inte nog hylla er alla för allt.
Det blir bra.
– Det blir det.
Håkan Fridén är – och har så varit i hela sitt liv – en föreningsmänniska. Ledarkarriären började i Åby IF, som 14-åring, där han ensam styrde upp föreningens internserie med över 200 ungdomar och är i dag klubbens allt-i-allo. Han gjorde en liknande resa inom bordtennisen (först Fridtuna och nu Norcopensarna), men olyckan har ställt livet och dess vardag på sin spets.
– Jag har alltid, i hela mitt liv, tänkt på alla andra än mig själv. Min familj har fått stå tillbaka, men jag kan, får och ska inte längre köra på och jobba som jag gjort tidigare. Jag kommer säga ifrån och be om hjälp på ett annat sätt jag inte gjort tidigare. Olyckan gav mig en allvarlig tankeställare. Jag har, som jag sa tidigare, fått en ny chans och ska göra det bästa av den.
Han jobbar några timmar i veckan den första tiden på kansliet och ska, om kroppen vill och orkar, öka arbetstiden undan för undan.
– Jag har funderat mycket under de här månaderna och varit fast besluten att jag ska tillbaka på något sätt, men jag vet fortfarande inte på vilket sätt och hur mycket. Jag fyllde 65 i december och har som målsättning att jobba till och med den 22 oktober 2022, när klubben fyller 100 år.
Just kärleken till sin förening har format hans liv och karriär.
– Jag hade planer på en domarkarriär och fick frågan om jag kunde börja döma i division IV västra i unga år, men de matcherna skulle krocka med Åbys matcher. Jag ville inte missa dem.
Håkan och hans fru har en lägenhet i miljonstaden Jiujiang i provinsen Jiangxi, som ligger 60 mil sydväst om Shanghai.
– Vi hade en tanke på att flytta dit och bo där halva året, men jag är inte lika säker på det. Vi kan få ändra lite på de planerna tills vi är säkra på min fysiska status.
Bordtennisen?
– Jag stod vid bordet häromveckan för första gången. Det stämde inte riktigt. Jag har ju inte den rörligheten jag hade förut och så var det inte helt enkelt att följa bollen med bara ett öga, men med träning ska det bli bättre. Jag är envis, men...
Håkan stannar upp i tanken.
– Jag har accepterat läget rätt bra och är medveten om den långa vägen tillbaka, men om jag inte får köra bil eller inte kan spela bordtennis kan det bli jobbigt. Känslan och gemenskapen man upplever inom veteranpingisen är något jag gärna vill uppleva igen.
Körkortet?
– Jag får veta det om två månader med tanke på de medicinska kraven för ett körkort. Jag kan bara vänta på läkarnas besked och hoppas på det bästa.