Sedan utbrottet av coronapandemin i mars har jag varit noggrann med att följa myndigheternas rekommendationer. Jag har knutit näven i fickan och förfärats över överfulla uteserveringar under våren, gjort mitt bästa för att hålla avstånd till mina medmänniskor och undvikit sociala tillställningar.
I oktober kom det största dråpslaget när regeringen bad oss avstå från att besöka gymmen, en rekommendation som kom att sätta käppar i hjulet för ett av mina främsta intressen och en stor del av min vardag.
I december, när myndigheterna bad oss att inte fira jul med andra än den närmaste familjen valde jag och min sambo att fira den ensamma. Under större delen av december och i januari höll vi oss nästintill isolerade allteftersom läget förvärrades. Fram till i måndags kunde jag räkna alla personer jag träffat de senaste fyra veckorna på ena handen. Jag gjorde verkligen mitt bästa för att följa rekommendationerna, tills jag inte längre hade något val.
Den sjunde januari meddelade utbildningskontoret i Norrköping att skolorna skulle öppnas som vanligt från och med den 11 januari. Detta trots att regeringen gett huvudmännen möjlighet att erbjuda distansundervisning på hel- eller deltid. Sedan i måndags har jag därför träffat ett hundratal nya personer och jag skulle se ut som en dålig karikatyr av en hinduistisk gud om jag hade händer och fingrar nog att räkna dem på. Och avstånd existerar inte.
Det har sagts förr och det måste sägas igen: I skolan följs inga rekommendationer. Det är omöjligt, fullständigt omöjligt, att hålla avstånd i skolan och våra ungdomar är inte mogna nog att ta det ansvar som krävs för att stävja smittan. Skolan är den enda plats där rekommendationerna inte spelar någon roll. Måste jag då bry mig om att följa dem i övrigt? Är det kanske dags att gå tillbaka till gymmet igen?
Jag vet, det är ett dåligt resonemang och jag överdriver. Men förstå min och många av mina kollegors frustration. Vi höjer våra röster, några av oss till och med skriker, för att någon ska lyssna på oss men det händer ingenting. Flera kommuner i Sverige har valt distansundervisning, men jag får nästan känslan av att det finns någon form av prestige i att hålla skolan öppen till varje pris. Utbildningskontoret får gärna förklara vilka riskbedömningar som gjorts för att ta det beslut de gjort.
Under presskonferensen i tisdags sade Anders Tegnell att det under de kommande två veckorna är extremt viktigt att följa rekommendationerna. Jag önskar att jag hade möjlighet att göra det.