Det mörka hotet

5 oktober 2007 01:07
Knappt har Ukrainas västvänliga opposition vunnit parlamentsvalet förrän den statskontrollerade ryska gasjätten Gazprom hotar att strypa gasleveranserna till landet. Ukraina har en skuld till Gazprom som påstås ha stigit till motsvarande nästan åtta miljarder kronor men av omsorg om den politiska processen har företaget valt att ligga lågt till nu, efter parlamentsvalet.

 

Det hela är så genomskinligt att det nästan är pinsamt. Visst har Gazprom visat omsorg, men då i förhoppningen att den Moskvavänlige premiärministern Viktor Janukovitjs Regionparti skulle vinna valet. När så inte blev fallet skall ukrainarna straffas för olydnad vid valurnorna!

 


Regeringen i Kiev förefaller överraskad av utvecklingen och skyller på enskilda ukrainska företag, samtidigt som det förmodligen kan finnas visst fog för de ryska kraven. Men låt oss inte glömma att bråket mellan Ryssland och Ukraina inte handlar om vem som glömt att betala räkningen. Utan om nygammal rysk imperialism.

 

Förra som förra gången västvänliga krafter hade makten i Kiev tänker Kreml göra livet surt för sina slaviska bröder i grannlandet. Dessutom handlar det om att indirekt gynna gasledningsprojektet på Östersjöns botten.

 

Gazprom låter meddela att om man "tvingas" stoppa gasleveranserna till Ukraina, kommer det också att påverka transitleveranserna till Västeuropa. Tanken är dels att i det korta loppet väcka oro inom EU - som fegt väntas utöva påtryckningar på Ukraina istället för Ryssland. Dels att på längre sikt framställa transitleveranserna som osäkra jämfört med direktförbindelsen i form av en pipeline genom Östersjön.

 

I sammanhanget skall vi förstås komma ihåg att allt Gazprom gör sker med Kremls godkännande eller på direkt order från den ryska regeringen. Västeuropas regeringar blir allt mer beroende av den ryska gasen, dess politiker tänker kortsiktigt, ibland naivt och i praktiken undfallande gentemot Moskva. Något som ger hökarna i Kreml blodad tand och riskerar att leda till värre konfrontationer i framtiden.

 

Agerandet gentemot Ukraina liksom andra grannländer, till och med det vanligtvis lojala Vitryssland, påvisar ett gott självförtroende hos makthavarna i Moskva. Man vill, vågar och kan föra en offensivare utrikespolitik än tidigare - men måste än så länge agera med viss försiktighet innan gasledningen på Östersjöns botten är på plats. När väl gasen börjat strömma i pipelinen förändras i ett slag de säkerhetspolitiska förutsättningarna i Europa.

 


Man kan hävda
att beroendet är ömsesidigt. I Sverige har till exempel vår nye försvarsminister Sten Tolgfors (m) uttryckt denna blåögda förhoppning.

 

Men det är i så fall, för att använda ett politiskt modeord, ett assymetriskt förhållande. De utbyggda välfärdsdemokratierna i väst är långt mer känsliga för ekonomiska avbräck än den fattiga men ganska robusta ryska halvdiktaturen. Blotta tanken på att Ryssland i värsta fall faktiskt skulle kunna strypa gasleveranser till EU är förmodligen tillräckligt för att många regeringar skall idka en sorts politisk självcensur i relationerna med Moskva.
Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!