Jenny Rissveds kommer till mountainbike-VM i Kanada i helgen med en stigande form efter sommarens topplaceringar i världscupen. Men 25-åringen har haft ett par tuffa år där hon har brottats med både depression och ätstörningar.

Och hon är inte ensam inom elitidrotten om att kämpa med psykisk ohälsa – tvärtom.

Det var en glädje att kunna följa min dröm. Men det är ett intensivt liv, säger Alexandra Engen.
Artikelbild

| Jenny Rissveds vann för snart tre veckor sedan sitt första världscuplopp sedan comebacken. Arkivbild.

Engen, tidigare landslagskollega med Rissveds, drabbades 2014 av utbrändhet och gick in i väggen.

Engen, som vann VM-guld i sprint både 2012 och 2013, tog en timeout. Därefter försökte 31-åringen kämpa sig tillbaka och var nära att kvala till OS 2016, men nådde aldrig samma sportsliga höjder.

Slutade

2017 lade hon ner karriären helt.

Jag körde på som tusan hela livet, till slut gick det inte mer. Jag fick ta en timeout 2014 och satsade på en comeback. Jag kom på 13:e plats i världscupen men insåg att det skulle ta all energi jag hade, det var inte värt det, säger hon.

Hur vanligt det är med psykisk ohälsa inom elitidrotten är svårt att säga. Men de få studier som har gjorts pekar på att det är minst lika vanligt som i samhället i stort: det vill säga tre av tio lider av någon form av psykisk ohälsa.

Samtidigt är det först på senare tid som det har blivit allt vanligare att prata om problematiken, enligt Göran Kenttä, lektor i idrottspsykologi vid Gymnastik- och idrottshögskolan i Stockholm.

Jag skulle säga att det tog fart för tre-fyra år sedan, säger han.
Det har varit tabu att prata om det men när fler väljer att prata blir det en snöbollseffekt. Men det är förmodligen bara en bråkdel som väljer att prata om det offentligt.

Flera exempel

Utöver Jenny Rissveds finns exempel som friidrottaren Irene Ekelund, hockeymålvakten Robin Lehner och ryttaren Peder Fredricson som alla varit öppna med att de brottats med olika former av psykisk ohälsa.

I Fredricsons fall började problemen efter OS-silvret i Rio de Janeiro 2016 där han i efterhand har beskrivit hur han drabbades av utmattning och en panikångestattack när tävlingar, intervjuer och föreläsningar blev allt fler.

Att en stor idrottsframgång fungerar som en utlösande faktor kan verka paradoxalt – men är trots det inte helt ovanligt.

Intuitivt tänker man att en motgång är utlösande, men ofta inträffar saker i samband med stora framgångar. Det finns ett uttryck för detta: ‘Post-Olympic depression’, säger Kenttä.

Tomhet uppstår

Han förklarar att en anledning kan vara att kraven blir högre och att man måste fortsätta vinna för att leva upp till andras förväntningar. En annan att en tomhet uppstår när man har uppnått något man alltid strävat efter. En tredje anledning, som i Peder Fredricsons fall, kan handla om kraven som uppstår när alla vill ha en del av en.

För Alexandra Engen fanns ingen enskild utlösande faktor utan snarare påverkade flera saker.

Jag tror det handlade om de krav jag ställde på mig själv där jag var väldigt generös mot andra människor men orimlig mot mig själv och vad jag klarar av, säger hon.

Att försöka motverka och minska psykisk ohälsa handlar till stor del om att arbeta i förebyggande syfte. Svaret på hur man gör det på bästa sätt är däremot inte självklart men kan i korthet kokas ner till två saker: bättre kunskap och mer uppmärksamhet.

Det är viktiga ingredienser i ett sådant arbete. Och att man gör folk trygga i att våga söka hjälp. Har man en fysisk skada är det naturligt att man söker sig till en läkare eller sjukgymnast. Men för såna här problem är det ett mycket längre steg till att söka hjälp, säger Göran Kenttä.