Redan innan pucken hade släppts i Ljungby i matchen mellan Malmö och Linköping funderade jag över detta lagbygge jag hade framför mig. Majoriteten har nog redan enats om att LHC behöver en riktig förstacenter. Avsaknaden av det lyser mer och mer för varje match som går – fast man kanske hade hoppats att det skulle vara tvärt.

Men den här gången var det något annat som tog upp tanken. Framför mig på isen fanns den tidigare LHC-spelaren Emil Sylvegård som är känd som en riktig retsticka och energigivare. Han kan göra riktigt dumma saker ibland och sätta sitt lag i skiten, men även pumpa upp adrenalinet och skapa känslor som i sin tur ger ny kraft till laget. I vissa matcher kan det vara avgörande för om det blir en vinst eller förlust.

Tidigare fanns Daniel Rahimi som den riktigt tunga backen som också kunde trycka på ordentligt i sarghörnen om det behövdes. Som en tilltänkt ersättare kom Almen Bibic in som dock inte riktigt kom upp till Rahimis nivå. Men nu då? Vem är det egentligen som ska skapa energi i det här laget?

Artikelbild

Matchen mellan Malmö och LHC började och frågan jag nu ställer blev allt starkare. Vem i detta lag ska skapa energi?

Om jag har förstått allting rätt har Adam Ginning fått direktiv om att han ska bli en tuffare och brunkigare back. Men jag tycker fortfarande att han är för ung och orutinerade för att kunna ha den rollen helt själv i det här laget. När 1–3-målet kom och allting började falla som ett korthus för LHC hade jag velat se just den här spelartypen kliva fram.

Ja, det är fortfarande försäsong. Men hallå? Säsonger närmar sig och de frågorna man hade inför försäsongen har fortfarande inte fått några svar. Vem eller vilka ska göra målen? Vem ska vara den tydliga ledaren både på och utanför isen som står upp för laget oavsett vad?

Trots att frågorna är många och svaren få måste jag lyfta några positiva aspekter från matchen. Nummer ett är Jimmy Andersson. Han har gått från att vara en riktig hårt jobbande brunkare till att bli en riktigt spelskicklig, smart och vass SHL-spelare. Om det var någon som allt som oftast hittade enkla lösningar på isen så var det han. Nummer två är Simon Lundmark. Oj, oj, oj, vad den där junioren tagit steg under försäsongen. Direktskotten han levererar från blålinjen kan bli ett farligt vapen när allt annat i spelet faller på plats. Sist men inte minst – Arvid Costmar. Än så länge har han kanske inte storleken för att slå sig in helt i lagen. Men med den inställningen och det drivet han visade finns det en ljus framtid där.