Det kommer upp på tapeten under varje allsvensk säsong.

I år blev det ett hett samtalsämne redan i svenska cupens gruppspel.

Det var upplagt för fotbollsfest i derbyt mellan IFK Göteborg och Gais, och var så också under en halvlek.

Artikelbild

Den andra hann knappt börja innan det ballade ur fullständigt på läktarna.

Bengaler tändes, det smälldes bangers och raketer avfyrades. Det såg mer ut som en krigszon än en fotbollsmatch på Hisingen.

Matchen avbröts. Hur efterspelet blev vet ni. Allting var väldigt horribelt.

Svensk fotboll är fantastisk. Allsvenskan blir skarpare för varje år. Både kvalitets- och publikmässigt. Det är en serie som berör från Malmö i söder (Trelleborg vart fjärde år) till Östersund i norr.

Det är något vi ska vara stolta över.

Men dessa avbrutna matcher sänker en grådaskig ridå över den färgsprakande produkt som faktiskt allsvenskan har blivit.

Till stor del tack vare fantastiska supportrar på flera håll.

Allsvenskan är en svag liga internationellt. Vid en snabb anblick på UEFA-rankingen placeras allsvenskan på 22:a plats. Mellan Vitryssland och Norge. Sex placeringar bakom Danmark.

Inget att skryta om.

Tror ni att det är på grund av hög kvalitet som vi har fått en hel drös med hemvändare till allsvenskan de senaste åren?

Skulle inte tro det.

Astrit Ajdarevic. Alexander Kacaniklic. Alexander Fransson. Kristoffer Olsson.

Klart att de inte fick en överdos av kontraktsförslag från utländska klubbar. Klart att det är tryggt att vända hem till Sverige.

Men underskatta inte betydelsen av att allsvenskan numera är en riktigt rolig serie att husera i.

Med stort intresse och ett jäkla drag på läktarna hos många klubbar.

Torftiga tillställningar mellan Malmö och Öster inför 2 500 själar 1996 är ett minne blott.

Därför är det tråkigt med dessa korkade individer som förstör för den stora massan. För det går verkligen inte att se det på något annat sätt.

Bangers och raketer ska hållas långt ifrån alla fotbollsmatcher. Kring det råder det inga tvivel. Det är ett otyg. Bort med skiten.

Men bengaler har jag alltid varit svag för.

Andreas Granqvist och Muamer Tankovic har tidigare sågat bengaler och vill ha bort dem från svensk fotboll.

Jag förstår deras tankar, men samtycker ej.

Jag vill ha bengaler och tycker att de tillför mycket om de används på ett säkert och reglerat sätt.

Kruxet: Går det att nå dit?

Säg det.

I den bästa av världar, säg ett Stockholmsderby mellan AIK och Djurgården på ett Friends Arena med ett öppet tak, ska bengaler kunna användas. Om de brukas klokt gör det en häftig stämning ännu häftigare.

Det ska dock finnas en begränsning i hur många. Och om någon dåre skulle kasta en bengal på ett farligt sätt – då ska en avstängning vänta från samtliga allsvenska arenor.

I fem-sex år.

Plus en saftig bot på ett femsiffrigt belopp som salt i såret.

Ja, jag är en person som tror att hårda straff har en avskräckande effekt.

Arbetet med säkerheten på arenorna åligger hemmaklubben, arrangören av evenemanget. De ska göra allt i sin makt för att inget olämpligt smugglas in på läktaren och att antalet bengaler inte blir för stort. Men vi ska eftersträva individuella straff om förövaren går att identifiera. Ett lag – med dess supporterskara som ständigt slits mellan hopp och förtvivlan – ska inte drabbas av poängavdrag eller en skrivbordsförlust på grund av en människas dumma agerande.

Sedan vill jag betona: Allsvenskan skulle ha suverän stämning även utan bengaler. Och det har självfallet inte med bengaler att göra om Alexander Kacaniklic vänder hem eller inte.

Men det är en krydda jag inte kan låta bli att tycka om.

Om det hanteras på rätt sätt.