LÄS MER: IFK-stjärnan: "Jag förlorade allt"

LÄS MER: "När jag gör något går jag all in"

Bromma flygplats. In i entrén till den lilla terminalen kommer Jonas Wallerstedt gående, med full pilotmundering. Han är på väg tillbaka till hemmet i Sundsvall, men hinner med en 90 minuter lång pratstund med Sporten.

Artikelbild

Tiden går snabbt, och innehåller en hel drös med anekdoter.

Låt oss inleda med hur han blev pilot.

– Jag är från Linköping, en flygstad. Jag har alltid haft ett intresse. Jag hade lite planer att jag ville göra något med flyget inom försvaret, jag var och mönstrade och så där. Men då valde jag fotbollen och började spela allsvenskan, flyget försvann ju då, säger Jonas Wallerstedt som flyger inrikes.

– När jag har varit på träningsläger genom åren har jag stått vid gaten och tittat ner och kollat hur allt ser ut. Sista året i Göteborg började jag ta privatcertifikat. Jag gick en teoriutbildning och tog några praktiska lektioner. Då kom flytten till Sundsvall ivägen, men när jag bott där ett tag så tog jag upp flyget igen.

Artikelbild

Det var inte aktuellt att jobba inom fotbollen, som tränare eller sportchef?

– Jag hjälpte till lite med Giffarnas juniorlag efter att jag hade slutat, och gjorde två säsonger med deras tipselit-lag. Jag var dock inte huvudansvarig utan var där när jag kunde. Jag gjorde lite andra saker efter karriären också. Jag startade en klädaffär uppe i Sundsvall och frugan köpte ett Spa som jag var delaktig i och är fortfarande. Jag hade inte riktigt tid med att köra fullt ut på fotbollen. Efter tipselit hjälpte jag till med distrikslaget vilket var mycket färre timmar.

Artikelbild

Nu flyger Wallerstedt på heltid.

– När jag spelade fotboll hade jag min hobby som yrke. Det är likadant nu vilket jag är tacksam över. Att jobba som pilot är väldigt varierande.

Artikelbild

LÄS MER: Holter stortrivs där guldet säkrades

LÄS MER: Saarenpää: "Jag vet att Sevilla var intresserat"

Artikelbild

Den numera 40-årige Jonas Wallerstedt kom till IFK Norrköping 1994 och började träna med laget i samband med att han gick fotbollsgymnasiet i Norrköping. Året efter började han spela matcher för "Peking".

Det blev starten på åtta glädjefyllda år i IFK Norrköping – förutom en sak.

När Jonas Wallerstedt bodde i Linköping spelade han med med IK Östria Lambohov och BK Kenty. Men det var inte tal om någon tidig satsning på fotbollen.

– Jag prioriterade länge tennisen. Hockeyn gick också före fotbollen. Det var inte så seriöst med fotbollen, utan jag spelade för att det var så roligt, säger Wallerstedt.

Tennisen blev ändå den första sporten han la av med, trots att han blev distriktsmästare i Östergötland. Kvar var ishockey (Jonas spelade TV-pucken) och fotboll. Två sporter där han höll bra nivå och blev antagen till både ishockey- och fotbollsgymnasiet.

Ett svårt val skulle det visa sig. Jonas kunde inte välja utan tackade nej till båda och förberedde sig för en "vanlig" gymnasieutbildning.

Då kom kommaren 1994 och det hände grejer som gjorde att det tippade över till fotbollens fördel.

Ni kan nog gissa en av sakerna.

– Det var något sommarläger i Norrköping, i juli nån gång, efter fotbolls-VM. Thomas Westerberg var ju rektor för fotbollsgymnasiet och tipselit-tränare i Norrköping. Han bjöd in mig till det där lägret, vi sov på en madrass i något omklädningsrum, säger Wallerstedt och lägger till:

– Efter lägret sa Thomas till mig att det fanns kvar en öppen plats på fotbollsgymnasiet. Då hade VM varit och fotbollen var hur kul som helst. I den vevan bestämde jag att, vad fan, jag kör fotbollen. Hockeyn höll på med barmarksträning vilket heller inte var så jättekul, medan jag fick träna fotboll med IFK Norrköping på kanonplaner.

LÄS MER: Åslund: "Jag var en väldigt bra affär för IFK"

LÄS MER: "Vad ska vi ha den där Lasse till?"

Där föddes alltså det första embryot som skulle leda till Jonas Wallerstedts första klubb på elitnivå. Till slut hann han med att göra 31 mål för IFK.

– Tränaren i LHC på den tiden var ju Jim Brithén. Jag hade ett jobbigt samtal när jag skulle ringa och berätta att jag skulle lägga ner hockeyn. Jag hade ju fått chansen att vara med på bänken för LHC i någon match, det här var när de var i division 1 (näst högsta serien på den tiden), säger Jonas.

Hur var den första tiden när du kom till stora IFK Norrköping och hade bestämt dig helt för fotbollen?

– Det var jättebra. Jag minns att vi tränade en del nere vid tältet, där Sylvia höll till. Bollspelaren hette det har jag för mig, jag vet inte hur det ser ut nu. Det var liksom ett tält och så var det som en strålkastare i varje hörn, så det var skitkass belysning. När man sprang i mitten hade men skuggor åt alla håll. Ibland försvann bollen.

LÄS MER: Skyttekungen som blev journalist

LÄS MER: "Jag knöt nävarna och skrek!"

De första stapplande träningspassen med a-laget fick Jonas göra under våren 1995, när han var 17 år. Eller stapplande och stapplande, Linköpingssonen gick in och körde på samma sätt som han gjorde under alla träningar med Östria Lambohov och Kenty. Inte nervös alls.

– Jag gjorde det jag var bra på. Och det kanske är svårt att tro när man såg mig under mina sista år som aktiv. Jag var ju jäkligt snabb. Vi hade ju han Kent Karlsson som tränare i Norrköping 1995. Jag kommer ihåg att vi skulle åka och möta Öster på Värendsvallen och jag blev kallad till truppen. Matchen var under sommaren någon gång. Vi satt på Scandic i Växjö under matchsamlingen och då var det tal om att jag kanske skulle starta till och med, på grund av skada. Kent sa till mig, att det vi skulle utnyttja var min speed. Kent sa att "Gädda" (Mikael Hansson) och jag var bland de snabbaste i hela allsvenskan. "Gädda" var ju det hela karriären, det levde han mycket på, säger "Walle" och fortsätter att blicka tillbaka till tidpunkten då han fick göra sin allsvenska debut.

– Det stod 2–2 och jag hoppade in med kanske tio minuter kvar. Vi gjorde 3–2 i slutet när jag var på planen, så det var en riktigt härlig start. Vi hade ett bra lag med "Gädda", "Sama" (Magnus Samuelsson), Patrick Sandström som gjorde många mål där uppe, Sulo Vaattovaara var kapten och mittback med Jonas Lind. Pelle Blohm var med på mitten och Lasse Eriksson var i kassen. Det är många sköna namn.

Med Kent Karlsson som tränare var det en bra miljö att utvecklas i för Jonas Wallerstedt. Detsamma blev det när Thomas Nordahl tog över huvudansvaret från att ha varit assisterande.

– Jag har träffat Thomas några gånger. Han brukar säga: du minns väl vem som tog fram dig? Gärna inför folk, säger Jonas och skrattar.

Inför 1996 var det bäddat för ännu fler Wallerstedt-framsteg och framträdanden i allsvenskan. Så blev det inte.

En förklaring: Thomas Nordahl lämnade och ersattes av Colin Toal.

– Thomas satsade på att vara expert i TV3 i stället och lämnade IFK. Då fick vi Colin i stället. Han hade väl inget emot oss unga, men satsade inte lika mycket på oss som Kent och Tomas gjorde.

Att Colin Toal fick kicken en bit in på 1997 var inget som Jonas Wallerstedt led av.

– Colin hade en helt annan disciplin på nåt sätt. Det var mycket långa bollar. Jag kommer ihåg varenda uppvärmning vi hade, vi var på Himmelstalundsfältet under försäsongen. Varje gång så ställde han ut nån bana som vi sprang på utan boll – i 25-30 minuter. Det var riktigt jäkla tråkigt, säger "Walle" och ler.

LÄS MER: Målskytt och sjusovare när IFK kallade

LÄS MER: "Fruktansvärd smäll när Klas gick bort"

Toals ersättare blev Olle Nordin. Med Olle som tränare lyfte IFK Norrköping – och Jonas Wallerstedt.

– Jag gillade Olle mycket. Han gav mig verkligen chansen.

Låt oss först damma av två anekdoter:

– En gång blev Olle galen. Vi hade gjort ett sponsoravtal med Nike i IFK. Jag tror det var vi och Malmö. Kléber (Saarenpää) var skadad och körde rehab på gymmet medan SVT var där. När de zoomade in så hade Kléber Adidas-skor. Varken Nike eller Olle var så nöjda då kan jag säga. Jag vet inte om det var det, men det sades att den incidenten gjorde att Nike inte vill förlänga avtalet med Norrköping, säger Jonas.

– Det var ett annat tillfälle när Olle blev upprörd. Vi skulle åka och möta Hammarby i en träningsmatch och Olle hade bestämt att vi skulle ha förstärkt frukost på ett hotell. När vi kom var äggröran slut, de vanliga hotellgästerna hade ätit upp allt och det fanns inga kockar som kunde laga nytt. Då skällde Olle ut personalen, nån i serveringen började grina.

1997 var det dags för Jonas Wallerstedts första allsvenska match i startelvan. Helsingborg stod för motståndet på Idrottsparken, och det blev en debut att minnas.

– Vi hade ett udda upplägg den matchen. Vi åkte och bodde vid Getå där vi käkade lunch och vilade inför matchen. Jag var mittfältare mot Helsingborg och räddade en poäng med 2–2 sent i matchen. Jag språngnickade in bollen. Det målet körde de sen i vinjetten på Fotbollskväll under några år, det tyckte jag var häftigt. Jag har letat efter det på Youtube, men inte hittat vinjetten, säger Wallerstedt.

IFK Norrköpings unga satsning under Olle Nordin gav frukt. Under tre år, 1997–1999, blev slutplaceringen i tabellen högre för varje år. 1999 blev det en femteplats, efter en rasande stark avslutning med åtta raka trepoängare efter att Wallerstedt flyttats upp permanent från mittfältare till anfallare.

Wallerstedt tog stadiga utvecklingsskutt tillsammans med spelare som Mikael Ström, Alexander Östlund, Thomas Olsson, Kristian Bergström och Mathias Florén.

Du gjorde en del mål med skallen.

– Haha, säkert 75 procent. Det var det klassiska. Vi höll på med att trixa och andra grejer under ett läger några år tidigare. Jag fick mycket beröm för mitt huvudspel och Thomas Westerberg hyllade det. Det gjorde att jag växte ytterligare. Bra ledarskap kan lyfta många människor.

Du var väldigt orädd när du gav dig in i duellerna?

– Ja, för börjar man tänka för mycket så är man tvåa på bollen. Det har jag kanske fått från hockeyn, där får man mycket smällar. Många sa det till mig då, och det är sant, att den som går in hårdast i situationerna är den som får minst ont.

Efter de tre fina åren med Olle Nordin som bas, så hade IFK Norrköping det magrare under Wallerstedts tre sista år i klubben. Nordin lämnade för AIK och innan Wallerstedt hann spela sin sista match för "Snoka", så hade han Tor-Arne Fredheim, Bengt-Arne Strömberg och Håkan Ericson som huvudtränare.

2002 kom den mörka dagen för IFK Norrköping. Oavgjort borta mot GIF Sundsvall räckte inte. IFK Norrköping degraderades till superettan.

– IFK Göteborg hade åkt ut om vi hade vunnit. Vi hade nån stolpträff i matchen. Det var en riktigt tung hemresa från Sundsvall, säger Jonas Wallerstedt.

Det blev inte en helt smärtfri skilsmässa från IFK Norrköping.

– Det kanske var lite fult, men jag tycker ändå att det var lite tråkigt. Jag hade varit åtta säsonger i Norrköping och var ingen gammal avdankad spelare, jag hade mina bästa år framför mig. Klubben sa till mig att de skulle halvera lönen till 2003. Jag fick inte sparken, men det var under de premisserna. De fattade väl att jag inte ville halvera lönen. Efter 1998 var fotbollen ett heltidsyrke för mig. Jag hade ingen superlön, så du kan tänka dig hur det skulle blivit med en halverad lön. Säg att jag hade runt 40 000. Det var inte schysst av IFK, jag hade gjort ganska mycket för klubben, säger Wallerstedt.

– Min tid i IFK var jättebra på många sätt. Det där är väl det enda tråkiga. Sen vet jag inte vem som bestämde i klubben då. Det kom in folk till höger och vänster. Man vet inte vad som hade hänt om jag varit kvar och kämpat på i superettan.

Norrköpingssonen Kristoffer Olsson lämnade i vintras AIK för ryska Krasnodar där det sedan tidigare finns en svensk i form av Viktor Claesson. Andreas Granqvist spelade också för Krasnodar innan "Granen" vände hem till Helsingborg. Pontus Wernbloom hade flera fina år med CSKA Moskva.

Den där listan kan göras längre. Numera är det inget uppseendeväckande med svenskar i ryska ligan.

Annat var det 2002.

När Jonas Wallerstedt, då 24 år, skrev på för Torpedo-Metallurg blev han den första svensken någonsin att bli proffs i det stora landet i öst.

Hur gick det till?

– Runt julen 2002 kom det ett förslag från Ryssland. Jag hade Kent Carlzon som agent då. Kent hade en kontakt i London, en ryss som också var agent och kände tränaren i det här laget. De behövde en forward och hade hört gott om mig. Jag trodde inte riktigt på det. I samma veva tränade jag med Bryne i norska ligan, Reine Almqvist var tränare där. Bryne hade dock lite dålig ekonomi och kunde inte lämna något besked, så jag bestämde mig för att ge Ryssland en chans.

Jonas Wallerstedt åkte till Ryssland och blev hämtad av en gammal limousin på flygplatsen. Torpedo-Metallurg slog på stora trumman och visade stort intresse för östgötens tjänster.

Jonas deltog på träningsläger med Torpedo, i Cypern och Turkiet, och gjorde bra ifrån sig.

Sedan kritades ett treårskontrakt på.

– Jag fick ett jättebra intryck och känsla kring klubben. Moskva var en bra stad, som en vanlig storstad och inte så fattig som man kanske föreställde sig.

Sin vana trogen fick Wallerstedt en bra start i nya klubben. Torpedo fixade kryss mot topplaget Spartak Moskva. Allt var frid och fröjd.

Men inte så länge till.

– Vi hade bortamatch mot Rubin Kazan, som var nykomlingar och inte så bra då. Vi flög dit med något 30 år gammalt plan som de skottade bort snö ifrån. Vi förlorade matchen vilket ansågs som en katastrof för vår klubb.

Några veckor senare tvingades Wallerstedt lämna landet och ta tåget till Estland.

Anledningen: Torpedo-Metallurg hade inte skaffat något giltigt visum till honom.

– Jag hade bara ett turistvisum som gällde i 30 dagar, jag hade inget årsvisum. I Tallinn fick jag gå in på en resebyrå och fixa ett till turistvisum så att jag kunde återvända till Ryssland. Under den vevan hade det blivit varmt i Moskva medan det var kallt i Estland. Jag frös jättemycket då jag hade vårkläder och drog av det på mig en förkylning och feber som gjorde att jag blev sängliggande i två veckor, säger Jonas Wallerstedt.

I det läget var tränaren Sergej Aleinikov – firad stjärna som spelare med bland annat en sejour i Juventus – och spelartruppen bra och stöttade Wallerstedt.

– Men de som skötte föreningen var kassa. De hade ingen koll. Hela tiden sa de att de skulle fixa årsvisumet, men det kom aldrig. I efterhand har jag fått reda på att klubben var tvungna att ha en licens för att kunna utfärda visum till utländska spelare – en licens som de inte hade. Det kostade pengar att fixa licensen, men det gjorde de inte. Det var ju mest ryssar i truppen, övriga utlänningar var från Georgien och så där, så ledningen hade inte behövt tänka på visum. Då tänkte jag: ska jag behöva åka ut ur landet var 30:e dag?

Samtidigt började klubben hinta om att lönen kanske inte skulle komma till spelaren om de förlorade matcher.

– Han som hade köpt upp laget, en oligark som hade nån zinkgruva i Sibirien tror jag. När han kände att laget inte hade presterat så drog väl han in pengarna lite. Det snackades också om att han hade nämnt att klubben skulle flyttas till Sibirien, det hade inte varit så skoj, säger Linköpingssonen.

Till sist så kom Jonas och Torpedo-Metallurg överens om att bryta kontraktet. Totalt blev det två ligamatcher, en cupmatch och ett par träningsmatcher.

Och framför allt: en annorlunda erfarenhet rikare på flera plan.

– Innan matcher så åkte a-laget och b-laget tillsammans med massa ledare i ett chartrat plan. B-laget spelade alltid dagen innan. När man spelade match så samlade alla två dygn innan för uppladdning. De kallade det för karantän. Åren innan hade de tydligen haft problem med spelare som söp innan match.

– Varje morgon på träningsanläggningen var man tvungen att väga sig, mäta sig, de kollade EKG. Superseriöst. Tränarna var bra och schyssta.

Ångrade du flytten till Ryssland när det blev så struligt?

– Tvärtom egentligen. Jag var glad att jag testade det där äventyret. Jag visste att ett kontrakt på tre år inte är skrivet i sten. Att åka hem var helt rätt hur som helst.

Efter Ryssland skrev Wallerstedt på för GIF Sundsvall. Han tillbringade resten av sin elitkarriär med två sejourer hos medelpadingar och tre säsonger i IFK Göteborg där emellan. Med Blåvitt blev han svensk mästare 2007.