Slutet på stormaktstiden?

15 december 1915 11:38

En vice statsminister står och gråter på en presskonferens och dömer ut sin egen politik. Hennes chef – statministern själv – har bara några veckor tidigare välkomnat alla flyktingar till Sverige. Men denna dag handlar budskapet om hur samma flyktingar som var välkomna då, nu ska förmås att inte komma hit över huvud taget.

Samtidigt är alla med på noterna, inte minst medierna. Tidigare har misstänkt främlingsfientliga uttalanden och flyktinggalor sålt lösnummer, nu handlar allt om hur tsunamin av syrier, somalier och andra ska stoppas. Svensk politik dikteras av sådana omständigheter som tältläger, brinnande flyktingförläggningar och utmattade handläggare på Migrationsverket. Den reträtt många fruktat men inte vågat tala om, kanske för att det skulle riskera att framstå som demoraliserande, är nu en naturnödvändighet.

Fast reträtten är inte taktisk, utan handlar om ett strategiskt nederlag. Jag kommer att tänka på hur det svenska stormaktsväldet föll på 1700-talet. Händelser som hade sina specifika militära orsaker, men i grund och botten berodde på det som med ett engelskt uttryck kallas ”imperial overstretch”.

Sverige var ett litet och fattigt land, långsiktigt utan de resurser som krävdes för att vidmakthålla stormaktsrollen. Därför var den oåterkalleligen slut efter freden i Nystad 1721. Inga helhjärtade försök gjordes för att återupprätta väldet under decennierna som följde, eftersom alla innerst inne visste att det var omöjligt.

1900-talets Sverige kunde tyckas långt från samma land ett kvarts millenium tidigare. Men om inte territoriellt, så på andra sätt ändå ett expansivt rike. Ekonomiskt och välfärdsmässigt, därtill försvarad av en så stark krigsmakt att vi i någon mån kunde spela en oberoende internationell roll. Den nationella självbilden var modern och tolerant, fast visst fanns det också chauvinism bakom begreppet den moraliska stormakten. Alla var inte överens om färdplanen, men högerns kritik berodde nog mer på att vänstern lagt beslag på tolkningsrätten än kritik mot stormaktsbygget som sådant. Sverige var inte som exempelvis grannen Danmark ”et lille land”.

För den moraliska stormakten var den liberala invandringspolitiken lika viktig som en gång de baltiska provinserna var för de karolinska kungarna. Inte något som det duger att dagtinga om vid behov, snarare något som måste försvaras till sista blodsdroppen. Därför ”kunde” regeringen inte annat än att åtminstone låtsas välkomna höstens flyktingström – i synnerhet som den moraliskt något mindre tyska stormakten gjort detsamma. Retoriken var till synes självsäker och snarast förolämpande gentemot mindre generösa europeiska grannar. Det fick bära eller brista. Det brast.

Precis som det går att skylla nederlaget vid Poltava 1709 på Karl XII:s brist på kanoner, duger det att skylla höstens mottagningsfiasko med en naiv och handlingsförlamad regering. Fast i båda fallen är bristerna egentligen bara symptom på något större. Stormakter som tänjt sina möjligheter några steg för långt.

Många har hånat Åsa Romson för hennes tårar, men jag förstår henne. Nederlagets kalk är alltid bitter att tömma. Lite tyder dessutom på att Sverige under överskådlig framtid kommer att ha annat än en restriktiv flyktingpolitik.

Under det borgerliga maktinnehavet påstod vänsteroppositionen emellanåt att ”något gått sönder” i Sverige. En billig retorik, fast den här gången tycker jag uttrycket stämmer. Något har verkligen gått sönder. Den moraliska stormaktsdrömmen.

Hans Stigsson

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!