Ledare Tidningen Gymnasiet publicerade förra veckan en intervju med Pernilla Ericols, rektor för Globala gymnasiet i Stockholm. Intervjun handlade om en grupp elevers krav på så kallade ”trigger warnings” i undervisningen. Det innebär att läroböcker och filmer ska förses med varningar om innehållet kan anses vara stötande på olika sätt, exempelvis våldtäktsskildringar, rasism, droger, självmord – eller det exempel som Ericols nämner i intervjun, ”heterosexuell kärlek mellan vita personer som upplevs som normförstärkande”. Det förekommer alltså krav från gymnasieelever att skolan ska varna för en viss hudfärg och sexuell läggning. Det anmärkningsvärda är att rektorn inte tar avstånd från sådana befängda idéer utan konstaterar att frågan ”är komplicerad”. Hur komplicerat kan det vara att uttala att skolan absolut inte ska utfärda varningsflaggor för att böcker eventuellt kan innehålla beskrivningar av en viss hudfärg?

Trigger warnings är ett amerikanskt fenomen som spridit sig till Sverige, framför allt via feministiska internetforum, in i universitetsvärlden och nu har det alltså nått gymnasieskolan.

USA:s president Barack Obama fick under ett möte i Iowa i september frågor om hans inställning till trigger warnings. Obama svarade att han inte trodde att studenter behöver skyddas från olika perspektiv, och att man inte kan tysta någon med argumentet att man är för känslig för att höra vad de har att säga. Fritt översatt menade Obama att synsättet att det bara finns en enda åsikt som är den rätta möjligen fungerade i Sovjetunionen, men inte här.

Det ligger mycket i det resonemanget. Skolan är en plats där unga ska möta nya idéer, åsikter, perspektiv, berättelser, böcker och verklighetsbeskrivningar. Och där de utvecklas. Den som kräver att få allt fler ämnen inlindade i bomull kommer inte att utvecklas. Alla kommer till skolan med olika erfarenheter i bagaget, den som varit med om traumatiska upplevelser ska naturligtvis få stöd och hjälp att må bättre. Men det får inte förvandlas till en ängslighet där allt som ifrågasätts av elever ska rödmarkeras.

Om det ställs krav på att elever ska ”skyddas” från allt som kan upplevas som kränkande, traumatiskt och normförstärkande – var går då gränsen? Kan en gymnasieelev kräva att slippa ta del av grekiska klassiker som inte anses tillräckligt feministiska? Eller kan man kräva att böcker som ifrågasätter ens religion ska stämplas med varningstecken?

Svaret är givetvis att det är omöjligt. En sådan diskussion riskerar att ytterligare undergräva lärarnas redan dalande auktoritet i klassrummet. Allt fler lärare vittnar om hur deras yrkesutövning ifrågasätts, om inte av elever så av föräldrar. Det är en oroande utveckling som nu drivs på i och med kraven på anpassning till en grupp elevers åsikter utifrån identitetspolitiska markörer. När en gymnasierektor dessutom uttrycker stöd för ett sådant synsätt finns det anledning att fråga sig om det är så konstigt att den svenska skolan har problem med studieresultaten? Ledarskapet måste vara glasklart i den här sortens frågor.

Låt lärarna styra undervisningen, välja kursböcker och lita till deras kompetens att lyfta relevanta diskussioner om undervisningens innehåll. Elever och studenter ska varken kuvas eller curlas, de ska utmanas och utvecklas.