Inget Majdan i Minsk

17 oktober 2014 15:00

Han har kallats både Europas sista diktator och galen – Vitrysslands president Alexander Lukasjenko. Fast tänk om det förhåller sig tvärtom, att Lukasjenko i själva verket är en mycket intelligent och förslagen person?

I sin nya bok ”Bruksanvisning för diktatorer” (Ruin förlag) utgår Vitrysslandskännaren och människorättskämpen Martin Uggla just från detta. Lukasjenko är inte någon galning utan tvärtom arketypen för en ny och ganska framgångsrik form av diktator.

Han är inte heller ensam längre. Man behöver inte gå längre än Ryssland för att hitta en i många stycken värre diktatur. Viktor Janukovytj drömde nog också om att bli en ukrainsk Lukasjenko. Det gick som bekant inte alls. Vilket leder vidare till den givna frågan, varför får inte Vitryssland sitt Euromajdan?

Först och främst heter förstås landet inte Vitryssland, utan Belarus och presidenten stavar sitt namn Aljaksandr Lukasjenka på belarusiska. Uggla är språkligt konsekvent, samtidigt som det gör framställningen något mer tungläst.

Vi känner dock igen oss i beskrivningarna av diktaturen. Allt ifrån det systematiska valfusket till trakasserierna mot oliktänkande, ja till och med de politiska morden. Sällan har Lukasjenkas kamp mot all opposition sammanfattats så bra på svenska. Tyvärr fungerar strategin riktigt bra, eftersom den är självförstärkande. Jag kan själv vittna om många ”vanliga” människors missnöje med en opposition som är frånvarande, akademisk och saknar tydliga ledargestalter.

Samtidigt anser jag att den förklaringen inte mer än delvis duger för att förklara om inte Lukasjenkas popularitet (den har krackelerat), så många belarusiers uppenbara ointresse för politik. Framför allt irriterar jag mig emellanåt på attityderna entemot breda lager i befolkningen som inte alls är så missnöjda som de ”borde” vara enligt våra demokratiska föreställningar.

Jämförelser mellan olika länder tenderar ofta att bli övergeneraliserande, men många belarusier upplever inte utan anledning att deras välfärd, ja till och med deras rättssäkerhet, är mer betryggande än exempelvis ukrainarnas. Framför allt är korruption ett långt mindre problem, vilket enligt min mening gör exempelvis sjukvården avgjort bättre i det belarusiska fallet. Regimen har emellanåt också gjort ganska stora satsningar på offentliga miljöer.

Till detta kommer två paradoxer, som måhända känns ovana för svenska förhållanden – där nationalism ofta ställs i motsattsställning till demokrati.

Först och främst var det förmodligen just den nationella medvetenheten som räddade revolutionen på Majdan i Kyiv (Kiev). Motsvarande mobilisering saknas i Belarus.

Vidare är det ändå i rollen som garant för ett självständigt Belarus som jag tror att Lukasjenka kommer att överleva politiskt länge än. Människor vill inte riskera att bli än mer av en rysk lydstat, dessutom har EU allt intresse i världen av en någorlunda neutral buffert i Europa.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Hans Stigsson Michajlov